Ny hemsida

Min nya hemsida finns numera här. Jag hänvisar er
Hit

http://vindenmotkinden.wordpress.com/


Välkomna

Umeå halvmarathon 2011

Tävling och nervositet. Fjärilar i magen, orolig sömn, känslan av att så gärna vilja ha den där formen när allting stämmer med kost, bakomliggande träning, sömn och väder.  Det låter som en dröm, eller hur? I allafall för en person som älskar en sport och strävar efter att utvecklas. De absolut mest perfekta förhållanden, som kan både påverkas direkt och indirekt , ungefär som abstrakt och konkret och det faktum att du kan ta på din kärlek, men inte ta på kärleken i ordets rätta bemärkelse.

Hänger du med? Mitt sätt att uttrycka sig kan ibland fladdra iväg, men det är bara det att när jag är upprymd och lycklig så fylls hela jag av ett känslosamt tillstånd som är svårt att sätta fingret på.
Men:
 Tvivel på kapacitet kan kanske lätt bli ett hinder och tvivel är bra ibland för det kan hjälpa en människa att lära känna sig själv och kanske också tänja på sina gränser. Om man aldrig kände tvivel och alltid går in i allt vad man tar sig an med känslan av att man är, antingen en vinnare, eller att man aldrig kommer bli en, så är chansen stor att man stagnerar och inte utvecklas framåt, vare sig det är ens ambition eller inte.  Jag tror någonstans att alla människor vill känna sig som en vinnare för sig själv, vare sig man glider in i en fullsatt arena i slutampen av ett långlopp med känslan av att man gjort det man kanske aldrig trodde att man skulle kunna klara av. Eller om man glider in i mål med lätta pigga ben som springer och klarar av att öka farten de sista 400 metrarna, trots att det känns som om man fötterna precis fått prova på barfotalöpning, för första gången , grimaserande, trött och lycklig på en lokal tävling samlad med Norrlandseliten.

Allt det där spelar egentligen ingen roll så länge du har den där formen när allting stämmer så bra och du bara vill ha mer, mer, mer. Hur du än väljer att göra dig själv till en vinnare är upp till dig själv. Men så länge du kan ha lite tävlingsinstinkt även på träningspassen med glädje , svett och tårar så kommer din euforiska löparkänsla att fortsätta utvecklas och bli större utan att stagnera. Och samtidigt är det den motsatta effekten som hjälper dig att utvecklas. Känslan av de tunga benen eller VÄGGEN som alla pratar om. Den som snabbt skapar sirap för löparen och gör varje rörelse till en pina, som många utsätter sig själva för gång på gång. Nej jag har inte upplevt det ännu och ja, det kommer att drabba även mig. Men fram tills dess.... så...
 Tänkte  jag berätta om dagen då jag insåg att allt är relativt och att det vid 31 års ålder, går att nå nya mål, utvecklas och trots det faktiskt ha tålamodet att vänta lite med att höja den sista ribban för att ha någonting kvar att sträva uppåt efter. Det här är säsongen då jag upptäckt saker hos mig själv som jag inte visste att jag hade. Hur kan det vara möjligt att springa fort i en jämn fart utan att få den där känslan av att allting tar stopp. Att hitta det där löpsteget när du lyfter dina fötter från marken, men att göra det på ett sätt som är tyst och nästintill osynligt. Att komma i mål med krafter kvar som man bara vill ha mer av och att redan direkt efter målgång börja längta efter nya tävlingar?

21 kilometer är en lång sträcka att springa och som jag sagt vid ett tidigare skede så är det den sträckan jag tampades med i min barndoms tid varje dag tur och retur från hemmet till skolan. Att tillbringa 20 minuter i en bil är en mardröm för en tonårsflicka som är lite rastlös i kroppen sökandes efter att finna meningen med livet. Att däremot springa 21 kilometer i en timme och 28 minuter är snabbt. Riktigt snabbt och under den tiden så finns det aldrig någon stress som anses vara negativ.

Vid startlinjen är all nervositet borta och vaggandes av och an konsterar jag att pulsen redan är hög trots att jag inte fått börja springa. Kroppen är redan förberedd på vad som komma skall och hjärtat längtar efter att få börja jobba. Startskottet och de hundratals fötter som springer iväg jagar alla olika saker, nya mål och nya perspektiv på tillvaron. Med en fart på 3.45 första två kilometrarna är det lätt att tvivlet kommer och frågan på om jag kommer fica att hålla ett högre tempo hela loppet?  Sänker farten till strax över 4 minuter per kilometer och det flyter på bra. Den rygg jag håller  är en rygg som är greppvänlig och perfekt att glida fram bakom. Hans svarta tröja med det gröna cykelmärket är behagligt att titta på i mina korta pauser när jag inte låter blicken vila på trädtopparna eller den vackra naturen som Umeå stad har att erbjuda denna soliga dag i börja  av Oktober. Jag har lagt mig som andra bästa dam. Kommer jag att kunna fortsätta hålla mig där eller kommer jag rent av att kunna lägga mig före ettan?   VÄTSKEPAUS gånger 4 och jag dricker av den gula varma starka sportdrycken vid varje station och blir nästan irriterad på att tanten vid den sista  stationen inte håller ut muggen åt mig i farten. Ska jag behöva stanna till för att få tag i muggen? Egot börjar födas i takt med tröttheten som finns där hos alla som varit i gång i närmare en timme och 25 minuter.

Fyra hundra meter kvar och jag tar rygg på mannen med den röda tröjan. Han håller en snabb fart, men det ser inte ut att gå lika lätt som för mig själv. Trots det drar han iväg med mig som en skugga efter. Jag ser målet och jag hinner se tiden på min egen klocka. Jag kommer att komma i mål på under 1.30 och jag tror att det är en tid jag bör vara nöjd med just då! Jag blir inte nummer ett, men det gör mig ingenting . Idag är jag återigen en vinnare. För mig själv.

Efteråt har jag förstått att det är en riktigt bra tid som jag gjort .

Halvmarathon K23
1 Chatrin Fjällström Lycksele IF 1.25.32
2 Johanna Nilsson Morjärv SK 1.28.39
3 Kristina Lycke Malungs IF 1.50.21
4 Anna Bylund Axa Sports Club 1.50.45
Jag som började springa för att ha en smidig och lättanpassad träninsgform som går att utöva var och när som helst. Jag, som trots fjärilarna i magen och den kanske ibland kravfyllda känslan innan en tävling, mest använt löpningen som ett sätt att hålla igång. Nu har det visat sig att jag hittat ett sätt där också vill utveckla min förmåga att tävla och att göra det mer och mer för att en tävling ger en kick för självförtroendet när allting bara stämmer så bra som det gjort. Just i ett sådant ögonblick är det allt som räknas och jag ser med glädje och förväntan fram emot nästa års säsong och de tävlingar och utmaningar som väntar då.

  Vi lär så länge vi lever och vi lever medan vi lär, så länge vi gör det vi tycker om!
Följ med mig på min fortsatta resa.


ADIOS!!

Bloggar tills vidare på löpning för alla

Jag bloggar fortfarande på http://www.lopningforalla.se/index.php/bloggar/varabloggare/vinden-mot-kinden



Glöm inte komma dit. Denna bloggen finns kvar, det kommer den alltid göra men vill man följa mig kan man än så länge spara ovanstående länk som favorit. Det händer mycket nu, jag lovar. Nytt jobb, nya tävlingar och framför allt samma passion för träning.

ADIOS

Seger med Musse och Flexpay

Löpningen ger mig inte endast en underbar träningsform utan den ger mig så många möjligheter att träffa nya människor, testa mina gränser, se delar av vårt land och utmana mig själv på olika sätt.  En utmaning jag har är att ständigt utveckla mig som person och jobba med den blyghet jag i många år tampades med på grund av mobbing och dålig sjävkänsla. Idag vet jag att jag duger precis som jag är och min självständighet och nyfikenhet av att resa och utmana mig är ett tecken på detta. Nu är jag strax på väg att utforska Djurgården löpandes så klart. På resande fot får man upptäcka saker.

För några dagar sedan fick jag frågan om att komma ner och springa Bellmanstafetten i Stockholm med företaget Flexpay, som min barndomsvän arbetar på. De behövde en snabb tjej då ordinarie var skadad och jag tackade ja ! Igår satt jag på planet ner mot vårt huvudstad.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle vara en sådan stor och organiserad tävling.  Sveriges största stafett tydligen.Nog är det roligt att vara med i sådana jippon då och då även om långa ringlande köer till Bajjamajjor inte är att föredrar framför skogens dungar.

Med i laget skulle också Musse Mustafa, som tillhör absoluta eliten i Sverige, vara. Efter min ankomst till Stockholm och inackordering på hotellet på karlaplan så promenerade jag bort till Flexpay och tillsammans med företagets VD åkte jag och hämtade upp Musse, Claes och några av de andra i laget.  Varje lag bestod av 5 löpare och vi sprang i mixklassen som totalt hade över 1400 lag.  

Vår start skulle gå klockan tre minuter över halv sex och några minuter senare än dam och herrklassen. Jag såg starten när första man i laget sprang och det gick gort, ja det gick riktigt fort. Jag visste redan från början att detta var ett seriöst satsande företag nu som ville springa bra. För mig var det första 5 km tävlingen , what so ever. För bara några år sedan tävlade de tillsammans för första gången och blev, liksom många blir, inklusive jag själv, bitna av stämningen, gemenskapen och allt det andra som hör till en löpartävling. Idag gör många av dem marathon på under 2.50 och det är vasst, vasst som det skarpaste knivbladet.

Jag värmde upp dryga 1,5 km och det kändes lite tungt i benen innan. Kvällen innan körde jag tio km löpning på Ormbergets milspår som inte är känd för att vara lättsprungen. Jag kunde springa på med snittfart långt under vad jag gjort förrut och borta kändes tröttheten och efterlämningarna från Axa. Kunde det vara så bra att återhämtlingen endast tar en vecka? Ja jag vet ju sedan innan att en snabb återhämtning är jag tydligen född med =)

Jag gick och ställde mig på platsen vi kommit överens om ca tio minuter innan jag räknade med att man nummer 2 skulle lämna pinnen. Trängsel, hysteri och glada människor som febrilt sökte efter sin lagman. Det är lätt att missa varandra där i trängseln. Jag stod till vänster om pinnen vid nummer 2501 och plötsligt dyker han upp som ur ingenstans och jag tar pinnen och kööööör. Ja jag öppnar upp med en hiskelig fart och springer fram längs efter gräsmattan och då väcks en känsla av Lidingöloppet som närmar sig med stormsteg. Jag springer fort och tittar på klockan som visar fart på 3.30 min per km.  Det flyter på bra i ungefär 2.2 km då klockan visar 7 min 30 sek. Vid  backen runt 3 km är det tyngre och jag känner hur compressionsstrumporna snörper åt i vaderna.  När det återstår 1 km hejjar de andra fram mig och Musse springer bredvid och peppar mig så jag tar i mer de sista 150 metrarna och lämnar över pinnen efter 20 minuter. Blandad bana med gräs, asfalt, grus och lite lera och regnet hängades i luften och kvav luft som ger nudd om åska på väg. 

Efter målgång för oss alla dracks en mugg champagne som det bjöds på med färsk baguette och en banan. . Segern var inte säkrad förrän prisutdelningen startat och även jag och Musse hann leva oss in i lagandan så mycket att vi också så klart ville bli bäst Mixlag vilket vi också blev. Det blev prispallen och en Iiltala vas som pris men det bästa priset var ändå att få springa med en sådan löparinspiratör som Musse. Vilken kille, vilken personlighet och vilken löparglädje han ger. Behöver jag nämna att kvällens bankett hemma hos företagets VD bjöd på mycket träningsprat och träningstips från allas vår Musse. Jag är så lycklig över att Flexpay ville ha mig med i detta och  ikväll håller vi våra tummar hårt för Musse på SM 10 000 meter. Och jag, som glad motionär jag tar mitt språng mot skogarna runt Norrbotten där bajjamajjor och tusetalsmänniskor på språng lyser med sin frånvaro.  Hem till Selma. Och där mina vänner, trivs jag som bäst!

ADIOS! 

Nu börjar vi om från ruta ett, men ändå en erfarenhet rikare!

Nu börjar vi om. Eller så kanske jag skriver att vi bara kommer tillbaka med nya friska tag. Mycket har hänt sedan sist men egentligen ser livet ut rätt så snarlikt mot hur det gjorde innan. Jag lever fortfarande med min passion tätt inpå mig i med och i motvind.  Efter att ha genomfört några av mina mål detta året anser jag att det är dags att gå vidare i det som är jag, nämligen min egen blogg Med vinden mot kinden.

Idag anmälde jag mig återigen till Axa fjällmarathon, den tävlingen som blev det bästa jag gjort i år. Den känslan som den gav går inte att jämföras med mycket och mycket talar för sig själv då de 800 startplatserna tog slut efter två timmar. Men jag knep en av dem och nästa år kommer jag att se fram emot med ännu mer glädje, men även med pirr för mitt mål är att hinna träna mer fjällöpning och kunna springa ännu fortare till och med.

Idag blev det 14 km terränglöpning med min gode vän Niklas. Vad skulle jag göra utan dig Niklas. Det är guld att ha en vän som du och tack för att du finns här för mig även de gånger när jag skulle behövas ruskas om =)

I sol och friska vindar har vi sprungit fram och till slut hamnade vi på villospår då, efter att ha sprungit runt det fruktade tio km spåret, ville gena över det lilla berget och hamnade någonstans mitt emellan ett kortare och längre spår i en dal på de mest steniga och svårsprunga område. Med risk för att stuka någon fot eller villa bort oss ännu mer vände vi om och sprang tillbaka och avslutade 4 km på mer lättsprungna vägar.

Dagens lyx blev min lilla handling efteråt och tjejen i kassan som jag känner lite sedan innan säger en kommentar jag inte är förvånad över:
-Ja du är här, varje dag!

Haha, ja det är jag, skrattar jag, för den dystra sanningen är att jag faktiskt är det. Har kanske bara inte riktigt sett det så förut mer än att personalen alltid hälsar och ibland frågar om min träning, ty jag är ju också alltid alltid träningsklädd.

Om jag bara är. allmänt korkad och småhandlar eller om jag bara älskar mat, det får vi kanske aldrig veta, men idag fyndade jag en varmrökt lax som jag benat ur och fryst in. En liten del åts idag tillsammans mes en god grönsallad och kokt färskpotatis och senapssås. Mmmmm!



ADIOS!

Söndag, klockan är snart 17.00. Det är vinter, nysnö, tunga grenar där ute, ljus i vart hus och julafton om två veckor. Jag sitter här hemma och reflekterar som jag alltid gör då jag har tränat. I eftermiddag blev det hård träning med hög puls och tunga intervaller. I förmiddags blev det styrketräning för överkroppen och pulshöjning med roddmaskin 10 min. J


I dag har jag dansat med livet som partner i en dans där de stegfel som jag gjort några gånger innan har guidat mig in på den rätta vägen med hjälp av musikens toner och den allra snyggaste kavaljeren.

Idag har jag spungit i sirap och fullkomligt skrattat mig hög i takt med endorfinernas pumpande trots att sockret var segt liksom den vita, fluffiga och underbara snön som jag kämpade mig genom varv på varv.

Idag har jag tittat lite extra på den där vackra målningen som gett sken av att inte ha något speciellt motiv och jag har insett att bara man bestämmer sig för hur man vill att någonting skall vara, så kan verkligheten av det man målar upp se ut nästan hur som helst och ändå vara fulländat.


Många gånger har jag boxats med livet i ur och skur och fullkomligt gett det en rak höger trots att min högerhand inte riktigt velat träffa rätt. Jag har sett in i livet med min mest argsinta blick och jag vet inte om det var mina ögon som sade" om blickar kunde döda!" eller det faktum att min hand innehöll långt mer kraft än jag trodde fanns där, som gjorde att såren läkte och jag blev förlåten och till och med oskyldigt förklarad trots min synd.

Jag har ramlat ner för de högsta bergen men av någon anledning alltid lyckats kravla mig upp eller hålla mig kvar, men jag har också bestigit de allra brantaste och mest svårkuperade bergen med all min kraft, vilja och vetskap om att allt är möjligt.

Jag har mycket kvar att lära, för livet tar aldrig slut trots att det får stryk gång på gång av oss individer när vi förbannar vår livskvalitet, som egentligen bara vi själva kan inverka. Livet förlåter och så gör även vi i en tid när plåster hör till det förgångna och stenåldersdiet är på språngmarsch.

Vad som än händer och sker så har jag haft tre underbart roliga veckor som jag nu lämnar bakom mig till viss del men ändå lämnar resväskan, beredd, men inte för given men dock med alla kläder i och flygbiljetten i högsta hugg .

Idag har jag dansat med livet och sprungit i sirap.

Jag är helt makalöst nöjd.

ADIOS!

Fortsätt med mig på min resa..

Äntligen. Ikväll är en sådan kväll som jag längtat efter rent känslomässigt.. Jag har fått gjort och avverkat många nyttiga saker under dagen. Eleverna på en av skolorna jag vikarierar på har gett mig massor av energi och varma kramar då de visat att de saknat mig. Jag har tränat, handlat, ätit en god middag och dessutom tänker jag även i drömmarna =) på mer än löpning... hahahaha

För en tid framåt kommer jag att skriva min blogg på tidningen Kroppsnytt

.http://www.kroppsnytt.se/

Ni hittar min blogg på första sidan nu i början och kan därifrån länkas in på mina inlägg. Just nu samlar jag inspiration inför vinterlöpning och kommande tävling, samt andra känslosamma inlägg som belyser  löpningens höghet =)


 Jag ser det som en rolig utmaning och tidningen är dessutom grymt bra  vare sig man är intresserad av styrketräning eller löpning. Ta gärna del av tidningen som finns på flera hundra gym och träningscenter i Sverige.


ADIOS!!!


Min blogg finns

Svaga ben, kvarstående rus och skön trötthet.

Lördagmorgon och jag vaknar tidigt av en strålande morgonsol som lyser upp hela hotellrummet och vittnar om att det kommer bli en dag med perfekta väderförutsättningar. Smyger ut för att inte väcka mina löparkompisar och medresenärer, som fortfarande sover,  och går ut för att andas in morgonluften och ladda inför dagens prestation. 

Lidingöloppet 2011 i 30 km terräng. Världens största terrängtävling för alla oss som älskar löpning, med den kanske mest fruktade backen , Aborrbacken.

Jag andas och blundar och efter de senaste två veckornas förkylning är jag lite orolig över hur min kropp skall svara idag.  En sådan här dag blir det lätt så att man känner efter både inuti och utanpå och försöker läsa av varenda liten signal som kroppen kan tänkas sända ut.  Hur slår hjärtat? Hur känns benen? Har jag ätit och druckit tillräckligt?

Hotellfrukosten bestående av en tallrik Alpro Soya mjölk, dinkelflingor, solroskärnor och färsk fruktsallad, en tallrik med lite knaperstekt bacon, äggöra, keso och rökt kalkonbröst. Två koppar kaffe, ett glas apelsinjuice och en grovt bröd samt flera skivor melon och ananas landar gott i magen och jag blir mer och mer mätt ( ja grabbarna undrar nästan hur jag kan äta så mkt innan en tävling??)  fylld av förväntan och fokuserad inför det som väntar.

Framförhållning och vi är  redan på plats på Lidingövallen kl 10. Slappar i gräset med grabbarna och tar del av den stämning och det tryck som bara en stor löpartävling kan erbjuda. Jag känner mig hemma här och borta är all den stress som annars kan fylla kroppen och få en att känna sig vilsen i till och med sin omnejd.

Chipet på plats, nummerlappen och ett sista byte av funktionströja etersom värmen verkar bli relativt tryckande för årstiden.  Men hjälpt, vad snett mitt chip sitter!? Kommer mina tider nu att registreras?  Kriiis, för plötsligt inser vi att det är 30 min kvar till start och jag måste på toaletten liksom resten av de tuseltals löparna verkar vilja just då! I bland har nöden ingen lag, men mer än så förtäljer inte det kapitlet..

Snabbuppvärmning och adrenalinet pumpar i kroppen och det är svårt att förklara känslan av hur mycket man bara vill ge sig av och få utlopp för det springet som finns i varenda liten millimeter av ens kropp. Det är ju det här vi älskar att göra och det vi laddat inför så länge. Nu är det dags.

Det som händer sedan är bara för bra för att vara sant och det är en dag då allting stämmer helt enkelt. Min kostuppladdning, mina små pauser vid Powerade bordet för att inta den blå vätskan som ger mig krafter, tillför gkykogen till mina muskler, men som också smakar så illa i slutet att jag nästan mår illa. Backe upp och backe ner och känslan av att hålla en fart där det går under den tiden jag tänkt mig och kunna återhämta sig i backarna.  Med tio km kvar av tävlingen undrar jag:

-När  ska den komma den där tröttheten som alla pratar om? När benen blir stumma, vaderna krampar eller varje rörelse känns som i slowmotion!!

 Men istället lyckas jag hitta takten och knappa in ett tiotal placeringar de sista 5 kilometrarna. Sen ser jag vägen som leder fram till mål. 

Jag ler inombords, jag samlar mig och jag springer in mot mål med publikens jubel och när jag ser monitorn visa min tid så vet jag att jag gjort det jag aldrig trodde jag skulle kunna prestera idag. Nedbruten av förkylning som jag varit och med en trötthet som gjort att en trappa känts som en utmaning. Min kropp har överträffat sig själv och den har klarat av att fixa silermedaljen med tiden 2.23 på årets Lidingölopp.  Min kropp har gett mig den 37.e bästa placeringen av de nästan 4000 damer som kom till start.  Lilla jag, Johanna, som springer på känslan av det jag älskar!  Känslan att veta att det går att utvecklas även då ,man passerat 30.  

http://neptron.sportstiming.se/Results/IndividualResult.aspx?Id=57817

Slutligen inser jag faktum: Det är inte min kropp som gjort det, utan det är jag, min disciplin, min passion för det jag älskar att göra. Att springa! Den gamla klyschan om att träning ger färdighet stämmer, men du måste älska det du gör. Bara då kan du bli en vinnare, för dig själv.

ADIOS 

 bilder kommer senare. Detta blir också det sista blogginlägget på denna adress.

Lyssna och var nöjd med det du gör oavse

Idag är en dag då jag ska falla ett steg tillbaka utan att förlora någonting utan bara ställa mig i skuggan ett tag och svalka mig, samt få en chans att nyansera och hitta balansen utan att för den skull börja om.  Jag tar nya tag och hittar tillbaka till den tiden då löpningen för mig var befriande och konkurrensfri och någonting jag gjorde som en rolig grej utan prestationskrav.

Prestationskrav kan lätt bli din egen största fiende och att prestera för sig själv eller för någon annan kan vara stressande och pressande också.

Min kropp är inte i balans just nu. Jag har varit förkyld och jag har dessutom ett känt av mitt extraslag i hjärtat, som kommer då jag slappnar och och pulsen går ner, så lågt att det känns som om den kunde stanna när som helst.  Normalt och vanligt, men skall ändå tas på allvar.

I stressande situationer, med för mycket kaffe och dagen efter alkohol kan det kännas mer och då sänder kroppen ut signaler. Extraslag kan alla ha ibland, och vissa mer än andra, kanske för resten av sitt liv.

 Saker man funderar över i livet kan vara en bidragande orsak och kanske är det så att jag mår allra bäst när jag lever  mitt liv i en konkurrensfri vardag utan tävlingar där jag behöver känna att jag ska prestera. För vem? För mig själv, men automatiskt blir det även så för andra. Du vet att du gjort någonting bra och pressen stiger om att göra det ännu bättre nästa gång. Jadå, det är verkligen roligt att tävla, men jag har tävlat klart för denna säsong. Min kropp behöver vila, därmed inte sagt att den behöver avstå från löpning och löpartävlingar framöver, men jag gör det på den nivån jag gjorde förut, med målet att ta mig runt med samma glädje som då jag sprang mitt först Stockholms marathon  på 4.15 och var överlycklig för det.  Varför? Jo jag löpte i ett bekvämlighetstempo utan några ambitioner att göra någon makaber tid.  Sedan rullade det på. En tid blev till en bättre tid och förväntningar föds om att hela tiden prestera och jag är tokless på att behöva känna att jag måste det!  Jag vet att ingen tvingar en heller, men det är som med allt annat i livet hos människor som gärna vill VILL VILL göra så bra ifrån sig att de till slut blir stressade av det och det finns, kan jag lova överallt. I skolans värld, en vuxenvärlden, bland stavgångare, motionsfantaster och elitidrottare

Kanske räcker det att ha insikten om att man kan om man vill och kanske är det inte min höst detta. Kanske är det det min förkylning ville säga när den kom och sågs och nästan segrade.

Jag åker t Lidingö. Men jag gör det som Johanna motionslöparen. För det är det jag är JUST NU!!

Låter kanske konstigt, men säkert finns det någon som läser detta som kan "läsa mellan raderna" och förstå vad det är jag fiskar efter.

ADIOS!!

En liten tankeställare

Läste en artikel som gjorde mig riktigt rädd ikväll. Inte bara det att det finns riskfaktorer med allt vi gör och med absolut ingen garanti att ett sunt leverne ger dig ett friskt och livslångt liv, men tänk hur många mediciner eller preparat som kan vara farliga som man inte vet av.  Hur mycket biverkningar det finns som vi inte tänker på och hur vår kropp kan påverkas av dessa.

I förkylningstider är det vanligt att människor använder näspray av olika märken som kan köpas på Apoteket. Med en enkel sprayning lättas livet plötsligt upp och du känner och tar del av allting ur ett annat perspektiv igen då du kan andas.  Men tydligen kan näspray vara beroendeframkallande och bör ej tas mer än 10 dagar i sträck eftersom det "sägs" att vi vänjer slemhinnan så att den måste ha det för att kroppen tror att den är förkyld eller täppt annars. Jag använder nässpray men har ALDRIG känt att jag haft ett behov av att fortsätta använda det när förkylningen släppt. Däremot kommer nog en vanlig nässpray inte åt det som sitter långt inne och lurar, och som orsakar den tunga huvudvärken, trycket under ögonen och ner mot käkarna, eller då vi böjer huvudet ner. Det som kan bli till bihåleinflammation.

Jag fick därför höra att Rinexin skulle vara bra mot detta och  att det vidgar blodkärlen. I samband med denna förkylning tog jag Rinexin, ja jag skulle nog nästan tagit vad som helst (haha) för att bli av med skiten.  Men nu ikväll läste jag att Rinexin kan ge ångest, kan orsaka stroke, höja blodtrycket, att man kan bli speedad av det och att det ABSOLUT inte skall intas i samband med koffein, som kaffe.

Följande artikel från Expressen:
Massa biverkningar

Berättar om följderna som drabbade en vältränad individ som varken rökte eller levde ohälsosamt. Hon fick nämligen en Stroke 14 timmar efter hon tagit Rinexin, som en läkare skrivit ut, mot hennes nästäppa. Hon tog tabletten i god tro och intog även en kopp kaffe, vilket tydligen höll på kosta henne livet, då allting pekade på att det var Rinexinet som var boven i dramat!

Man skall inte tro på allt man hör och läser och ja självklart är det många som äter detta utan att påverkas på något sätt alls som är negativt, men jag vågar inte ta min kvällstablett utan får leva med att det sista snoret sitter kvar och hoppas på att det självmant lämnar kroppen. Så skulle jag mot förmodan trilla av pinnen här och nu, så är det inte Rinexinens fel, utan en opåverkbar situation, som jag inte kunde göra någonting åt..

Vad har du själv för erfarenheter av detta? Hur tänker du? Hur långt är vi beredda att gå för att vara och bli friska?

Rinexin är endast ett exempel på det som läkare skriver ut och som inte är speciellt svårt att få utskrivet heller. Bara lyfta luren och berätta hur man känner så finns receptet att hämta på Apoteket. Tänk hur enkelt det är att få tag i annan medicin, som inte alltid är den rätta lösningen, enligt min åsikt.  Jag tar knappt en huvudvärkstablett av den anledningen att jag vet att orsaken finns kvar, trots att smärtan endast dövats. Finns mycket att säga om detta, och kanske har jag sagt mitt för denna gång.

ADIOS!!