Idag är en dag då jag ska falla ett steg tillbaka utan att förlora någonting utan bara ställa mig i skuggan ett tag och svalka mig, samt få en chans att nyansera och hitta balansen utan att för den skull börja om. Jag tar nya tag och hittar tillbaka till den tiden då löpningen för mig var befriande och konkurrensfri och någonting jag gjorde som en rolig grej utan prestationskrav.
Prestationskrav kan lätt bli din egen största fiende och att prestera för sig själv eller för någon annan kan vara stressande och pressande också.
Min kropp är inte i balans just nu. Jag har varit förkyld och jag har dessutom ett känt av mitt extraslag i hjärtat, som kommer då jag slappnar och och pulsen går ner, så lågt att det känns som om den kunde stanna när som helst. Normalt och vanligt, men skall ändå tas på allvar.
I stressande situationer, med för mycket kaffe och dagen efter alkohol kan det kännas mer och då sänder kroppen ut signaler. Extraslag kan alla ha ibland, och vissa mer än andra, kanske för resten av sitt liv.
Saker man funderar över i livet kan vara en bidragande orsak och kanske är det så att jag mår allra bäst när jag lever mitt liv i en konkurrensfri vardag utan tävlingar där jag behöver känna att jag ska prestera. För vem? För mig själv, men automatiskt blir det även så för andra. Du vet att du gjort någonting bra och pressen stiger om att göra det ännu bättre nästa gång. Jadå, det är verkligen roligt att tävla, men jag har tävlat klart för denna säsong. Min kropp behöver vila, därmed inte sagt att den behöver avstå från löpning och löpartävlingar framöver, men jag gör det på den nivån jag gjorde förut, med målet att ta mig runt med samma glädje som då jag sprang mitt först Stockholms marathon på 4.15 och var överlycklig för det. Varför? Jo jag löpte i ett bekvämlighetstempo utan några ambitioner att göra någon makaber tid. Sedan rullade det på. En tid blev till en bättre tid och förväntningar föds om att hela tiden prestera och jag är tokless på att behöva känna att jag måste det! Jag vet att ingen tvingar en heller, men det är som med allt annat i livet hos människor som gärna vill VILL VILL göra så bra ifrån sig att de till slut blir stressade av det och det finns, kan jag lova överallt. I skolans värld, en vuxenvärlden, bland stavgångare, motionsfantaster och elitidrottare
Kanske räcker det att ha insikten om att man kan om man vill och kanske är det inte min höst detta. Kanske är det det min förkylning ville säga när den kom och sågs och nästan segrade.
Jag åker t Lidingö. Men jag gör det som Johanna motionslöparen. För det är det jag är JUST NU!!
Låter kanske konstigt, men säkert finns det någon som läser detta som kan "läsa mellan raderna" och förstå vad det är jag fiskar efter.
ADIOS!!
Prestationskrav kan lätt bli din egen största fiende och att prestera för sig själv eller för någon annan kan vara stressande och pressande också.
Min kropp är inte i balans just nu. Jag har varit förkyld och jag har dessutom ett känt av mitt extraslag i hjärtat, som kommer då jag slappnar och och pulsen går ner, så lågt att det känns som om den kunde stanna när som helst. Normalt och vanligt, men skall ändå tas på allvar.
I stressande situationer, med för mycket kaffe och dagen efter alkohol kan det kännas mer och då sänder kroppen ut signaler. Extraslag kan alla ha ibland, och vissa mer än andra, kanske för resten av sitt liv.
Saker man funderar över i livet kan vara en bidragande orsak och kanske är det så att jag mår allra bäst när jag lever mitt liv i en konkurrensfri vardag utan tävlingar där jag behöver känna att jag ska prestera. För vem? För mig själv, men automatiskt blir det även så för andra. Du vet att du gjort någonting bra och pressen stiger om att göra det ännu bättre nästa gång. Jadå, det är verkligen roligt att tävla, men jag har tävlat klart för denna säsong. Min kropp behöver vila, därmed inte sagt att den behöver avstå från löpning och löpartävlingar framöver, men jag gör det på den nivån jag gjorde förut, med målet att ta mig runt med samma glädje som då jag sprang mitt först Stockholms marathon på 4.15 och var överlycklig för det. Varför? Jo jag löpte i ett bekvämlighetstempo utan några ambitioner att göra någon makaber tid. Sedan rullade det på. En tid blev till en bättre tid och förväntningar föds om att hela tiden prestera och jag är tokless på att behöva känna att jag måste det! Jag vet att ingen tvingar en heller, men det är som med allt annat i livet hos människor som gärna vill VILL VILL göra så bra ifrån sig att de till slut blir stressade av det och det finns, kan jag lova överallt. I skolans värld, en vuxenvärlden, bland stavgångare, motionsfantaster och elitidrottare
Kanske räcker det att ha insikten om att man kan om man vill och kanske är det inte min höst detta. Kanske är det det min förkylning ville säga när den kom och sågs och nästan segrade.
Jag åker t Lidingö. Men jag gör det som Johanna motionslöparen. För det är det jag är JUST NU!!
Låter kanske konstigt, men säkert finns det någon som läser detta som kan "läsa mellan raderna" och förstå vad det är jag fiskar efter.
ADIOS!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar