Lördagmorgon och jag vaknar tidigt av en strålande morgonsol som lyser upp hela hotellrummet och vittnar om att det kommer bli en dag med perfekta väderförutsättningar. Smyger ut för att inte väcka mina löparkompisar och medresenärer, som fortfarande sover, och går ut för att andas in morgonluften och ladda inför dagens prestation.
Lidingöloppet 2011 i 30 km terräng. Världens största terrängtävling för alla oss som älskar löpning, med den kanske mest fruktade backen , Aborrbacken.
Jag andas och blundar och efter de senaste två veckornas förkylning är jag lite orolig över hur min kropp skall svara idag. En sådan här dag blir det lätt så att man känner efter både inuti och utanpå och försöker läsa av varenda liten signal som kroppen kan tänkas sända ut. Hur slår hjärtat? Hur känns benen? Har jag ätit och druckit tillräckligt?
Hotellfrukosten bestående av en tallrik Alpro Soya mjölk, dinkelflingor, solroskärnor och färsk fruktsallad, en tallrik med lite knaperstekt bacon, äggöra, keso och rökt kalkonbröst. Två koppar kaffe, ett glas apelsinjuice och en grovt bröd samt flera skivor melon och ananas landar gott i magen och jag blir mer och mer mätt ( ja grabbarna undrar nästan hur jag kan äta så mkt innan en tävling??) fylld av förväntan och fokuserad inför det som väntar.
Framförhållning och vi är redan på plats på Lidingövallen kl 10. Slappar i gräset med grabbarna och tar del av den stämning och det tryck som bara en stor löpartävling kan erbjuda. Jag känner mig hemma här och borta är all den stress som annars kan fylla kroppen och få en att känna sig vilsen i till och med sin omnejd.
Chipet på plats, nummerlappen och ett sista byte av funktionströja etersom värmen verkar bli relativt tryckande för årstiden. Men hjälpt, vad snett mitt chip sitter!? Kommer mina tider nu att registreras? Kriiis, för plötsligt inser vi att det är 30 min kvar till start och jag måste på toaletten liksom resten av de tuseltals löparna verkar vilja just då! I bland har nöden ingen lag, men mer än så förtäljer inte det kapitlet..
Snabbuppvärmning och adrenalinet pumpar i kroppen och det är svårt att förklara känslan av hur mycket man bara vill ge sig av och få utlopp för det springet som finns i varenda liten millimeter av ens kropp. Det är ju det här vi älskar att göra och det vi laddat inför så länge. Nu är det dags.
Det som händer sedan är bara för bra för att vara sant och det är en dag då allting stämmer helt enkelt. Min kostuppladdning, mina små pauser vid Powerade bordet för att inta den blå vätskan som ger mig krafter, tillför gkykogen till mina muskler, men som också smakar så illa i slutet att jag nästan mår illa. Backe upp och backe ner och känslan av att hålla en fart där det går under den tiden jag tänkt mig och kunna återhämta sig i backarna. Med tio km kvar av tävlingen undrar jag:
-När ska den komma den där tröttheten som alla pratar om? När benen blir stumma, vaderna krampar eller varje rörelse känns som i slowmotion!!
Men istället lyckas jag hitta takten och knappa in ett tiotal placeringar de sista 5 kilometrarna. Sen ser jag vägen som leder fram till mål.
Jag ler inombords, jag samlar mig och jag springer in mot mål med publikens jubel och när jag ser monitorn visa min tid så vet jag att jag gjort det jag aldrig trodde jag skulle kunna prestera idag. Nedbruten av förkylning som jag varit och med en trötthet som gjort att en trappa känts som en utmaning. Min kropp har överträffat sig själv och den har klarat av att fixa silermedaljen med tiden 2.23 på årets Lidingölopp. Min kropp har gett mig den 37.e bästa placeringen av de nästan 4000 damer som kom till start. Lilla jag, Johanna, som springer på känslan av det jag älskar! Känslan att veta att det går att utvecklas även då ,man passerat 30.
Slutligen inser jag faktum: Det är inte min kropp som gjort det, utan det är jag, min disciplin, min passion för det jag älskar att göra. Att springa! Den gamla klyschan om att träning ger färdighet stämmer, men du måste älska det du gör. Bara då kan du bli en vinnare, för dig själv.
ADIOS
bilder kommer senare. Detta blir också det sista blogginlägget på denna adress.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar