Söndag, klockan är snart 17.00. Det är vinter, nysnö, tunga grenar där ute, ljus i vart hus och julafton om två veckor. Jag sitter här hemma och reflekterar som jag alltid gör då jag har tränat. I eftermiddag blev det hård träning med hög puls och tunga intervaller. I förmiddags blev det styrketräning för överkroppen och pulshöjning med roddmaskin 10 min. J
I dag har jag dansat med livet som partner i en dans där de stegfel som jag gjort några gånger innan har guidat mig in på den rätta vägen med hjälp av musikens toner och den allra snyggaste kavaljeren.
Idag har jag spungit i sirap och fullkomligt skrattat mig hög i takt med endorfinernas pumpande trots att sockret var segt liksom den vita, fluffiga och underbara snön som jag kämpade mig genom varv på varv.
Idag har jag tittat lite extra på den där vackra målningen som gett sken av att inte ha något speciellt motiv och jag har insett att bara man bestämmer sig för hur man vill att någonting skall vara, så kan verkligheten av det man målar upp se ut nästan hur som helst och ändå vara fulländat.
Många gånger har jag boxats med livet i ur och skur och fullkomligt gett det en rak höger trots att min högerhand inte riktigt velat träffa rätt. Jag har sett in i livet med min mest argsinta blick och jag vet inte om det var mina ögon som sade" om blickar kunde döda!" eller det faktum att min hand innehöll långt mer kraft än jag trodde fanns där, som gjorde att såren läkte och jag blev förlåten och till och med oskyldigt förklarad trots min synd.
Jag har ramlat ner för de högsta bergen men av någon anledning alltid lyckats kravla mig upp eller hålla mig kvar, men jag har också bestigit de allra brantaste och mest svårkuperade bergen med all min kraft, vilja och vetskap om att allt är möjligt.
Jag har mycket kvar att lära, för livet tar aldrig slut trots att det får stryk gång på gång av oss individer när vi förbannar vår livskvalitet, som egentligen bara vi själva kan inverka. Livet förlåter och så gör även vi i en tid när plåster hör till det förgångna och stenåldersdiet är på språngmarsch.
Vad som än händer och sker så har jag haft tre underbart roliga veckor som jag nu lämnar bakom mig till viss del men ändå lämnar resväskan, beredd, men inte för given men dock med alla kläder i och flygbiljetten i högsta hugg .
Idag har jag dansat med livet och sprungit i sirap.
Jag är helt makalöst nöjd.
ADIOS!
I dag har jag dansat med livet som partner i en dans där de stegfel som jag gjort några gånger innan har guidat mig in på den rätta vägen med hjälp av musikens toner och den allra snyggaste kavaljeren.
Idag har jag spungit i sirap och fullkomligt skrattat mig hög i takt med endorfinernas pumpande trots att sockret var segt liksom den vita, fluffiga och underbara snön som jag kämpade mig genom varv på varv.
Idag har jag tittat lite extra på den där vackra målningen som gett sken av att inte ha något speciellt motiv och jag har insett att bara man bestämmer sig för hur man vill att någonting skall vara, så kan verkligheten av det man målar upp se ut nästan hur som helst och ändå vara fulländat.
Många gånger har jag boxats med livet i ur och skur och fullkomligt gett det en rak höger trots att min högerhand inte riktigt velat träffa rätt. Jag har sett in i livet med min mest argsinta blick och jag vet inte om det var mina ögon som sade" om blickar kunde döda!" eller det faktum att min hand innehöll långt mer kraft än jag trodde fanns där, som gjorde att såren läkte och jag blev förlåten och till och med oskyldigt förklarad trots min synd.
Jag har ramlat ner för de högsta bergen men av någon anledning alltid lyckats kravla mig upp eller hålla mig kvar, men jag har också bestigit de allra brantaste och mest svårkuperade bergen med all min kraft, vilja och vetskap om att allt är möjligt.
Jag har mycket kvar att lära, för livet tar aldrig slut trots att det får stryk gång på gång av oss individer när vi förbannar vår livskvalitet, som egentligen bara vi själva kan inverka. Livet förlåter och så gör även vi i en tid när plåster hör till det förgångna och stenåldersdiet är på språngmarsch.
Vad som än händer och sker så har jag haft tre underbart roliga veckor som jag nu lämnar bakom mig till viss del men ändå lämnar resväskan, beredd, men inte för given men dock med alla kläder i och flygbiljetten i högsta hugg .
Idag har jag dansat med livet och sprungit i sirap.
Jag är helt makalöst nöjd.
ADIOS!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar