Umeå halvmarathon 2011

Tävling och nervositet. Fjärilar i magen, orolig sömn, känslan av att så gärna vilja ha den där formen när allting stämmer med kost, bakomliggande träning, sömn och väder.  Det låter som en dröm, eller hur? I allafall för en person som älskar en sport och strävar efter att utvecklas. De absolut mest perfekta förhållanden, som kan både påverkas direkt och indirekt , ungefär som abstrakt och konkret och det faktum att du kan ta på din kärlek, men inte ta på kärleken i ordets rätta bemärkelse.

Hänger du med? Mitt sätt att uttrycka sig kan ibland fladdra iväg, men det är bara det att när jag är upprymd och lycklig så fylls hela jag av ett känslosamt tillstånd som är svårt att sätta fingret på.
Men:
 Tvivel på kapacitet kan kanske lätt bli ett hinder och tvivel är bra ibland för det kan hjälpa en människa att lära känna sig själv och kanske också tänja på sina gränser. Om man aldrig kände tvivel och alltid går in i allt vad man tar sig an med känslan av att man är, antingen en vinnare, eller att man aldrig kommer bli en, så är chansen stor att man stagnerar och inte utvecklas framåt, vare sig det är ens ambition eller inte.  Jag tror någonstans att alla människor vill känna sig som en vinnare för sig själv, vare sig man glider in i en fullsatt arena i slutampen av ett långlopp med känslan av att man gjort det man kanske aldrig trodde att man skulle kunna klara av. Eller om man glider in i mål med lätta pigga ben som springer och klarar av att öka farten de sista 400 metrarna, trots att det känns som om man fötterna precis fått prova på barfotalöpning, för första gången , grimaserande, trött och lycklig på en lokal tävling samlad med Norrlandseliten.

Allt det där spelar egentligen ingen roll så länge du har den där formen när allting stämmer så bra och du bara vill ha mer, mer, mer. Hur du än väljer att göra dig själv till en vinnare är upp till dig själv. Men så länge du kan ha lite tävlingsinstinkt även på träningspassen med glädje , svett och tårar så kommer din euforiska löparkänsla att fortsätta utvecklas och bli större utan att stagnera. Och samtidigt är det den motsatta effekten som hjälper dig att utvecklas. Känslan av de tunga benen eller VÄGGEN som alla pratar om. Den som snabbt skapar sirap för löparen och gör varje rörelse till en pina, som många utsätter sig själva för gång på gång. Nej jag har inte upplevt det ännu och ja, det kommer att drabba även mig. Men fram tills dess.... så...
 Tänkte  jag berätta om dagen då jag insåg att allt är relativt och att det vid 31 års ålder, går att nå nya mål, utvecklas och trots det faktiskt ha tålamodet att vänta lite med att höja den sista ribban för att ha någonting kvar att sträva uppåt efter. Det här är säsongen då jag upptäckt saker hos mig själv som jag inte visste att jag hade. Hur kan det vara möjligt att springa fort i en jämn fart utan att få den där känslan av att allting tar stopp. Att hitta det där löpsteget när du lyfter dina fötter från marken, men att göra det på ett sätt som är tyst och nästintill osynligt. Att komma i mål med krafter kvar som man bara vill ha mer av och att redan direkt efter målgång börja längta efter nya tävlingar?

21 kilometer är en lång sträcka att springa och som jag sagt vid ett tidigare skede så är det den sträckan jag tampades med i min barndoms tid varje dag tur och retur från hemmet till skolan. Att tillbringa 20 minuter i en bil är en mardröm för en tonårsflicka som är lite rastlös i kroppen sökandes efter att finna meningen med livet. Att däremot springa 21 kilometer i en timme och 28 minuter är snabbt. Riktigt snabbt och under den tiden så finns det aldrig någon stress som anses vara negativ.

Vid startlinjen är all nervositet borta och vaggandes av och an konsterar jag att pulsen redan är hög trots att jag inte fått börja springa. Kroppen är redan förberedd på vad som komma skall och hjärtat längtar efter att få börja jobba. Startskottet och de hundratals fötter som springer iväg jagar alla olika saker, nya mål och nya perspektiv på tillvaron. Med en fart på 3.45 första två kilometrarna är det lätt att tvivlet kommer och frågan på om jag kommer fica att hålla ett högre tempo hela loppet?  Sänker farten till strax över 4 minuter per kilometer och det flyter på bra. Den rygg jag håller  är en rygg som är greppvänlig och perfekt att glida fram bakom. Hans svarta tröja med det gröna cykelmärket är behagligt att titta på i mina korta pauser när jag inte låter blicken vila på trädtopparna eller den vackra naturen som Umeå stad har att erbjuda denna soliga dag i börja  av Oktober. Jag har lagt mig som andra bästa dam. Kommer jag att kunna fortsätta hålla mig där eller kommer jag rent av att kunna lägga mig före ettan?   VÄTSKEPAUS gånger 4 och jag dricker av den gula varma starka sportdrycken vid varje station och blir nästan irriterad på att tanten vid den sista  stationen inte håller ut muggen åt mig i farten. Ska jag behöva stanna till för att få tag i muggen? Egot börjar födas i takt med tröttheten som finns där hos alla som varit i gång i närmare en timme och 25 minuter.

Fyra hundra meter kvar och jag tar rygg på mannen med den röda tröjan. Han håller en snabb fart, men det ser inte ut att gå lika lätt som för mig själv. Trots det drar han iväg med mig som en skugga efter. Jag ser målet och jag hinner se tiden på min egen klocka. Jag kommer att komma i mål på under 1.30 och jag tror att det är en tid jag bör vara nöjd med just då! Jag blir inte nummer ett, men det gör mig ingenting . Idag är jag återigen en vinnare. För mig själv.

Efteråt har jag förstått att det är en riktigt bra tid som jag gjort .

Halvmarathon K23
1 Chatrin Fjällström Lycksele IF 1.25.32
2 Johanna Nilsson Morjärv SK 1.28.39
3 Kristina Lycke Malungs IF 1.50.21
4 Anna Bylund Axa Sports Club 1.50.45
Jag som började springa för att ha en smidig och lättanpassad träninsgform som går att utöva var och när som helst. Jag, som trots fjärilarna i magen och den kanske ibland kravfyllda känslan innan en tävling, mest använt löpningen som ett sätt att hålla igång. Nu har det visat sig att jag hittat ett sätt där också vill utveckla min förmåga att tävla och att göra det mer och mer för att en tävling ger en kick för självförtroendet när allting bara stämmer så bra som det gjort. Just i ett sådant ögonblick är det allt som räknas och jag ser med glädje och förväntan fram emot nästa års säsong och de tävlingar och utmaningar som väntar då.

  Vi lär så länge vi lever och vi lever medan vi lär, så länge vi gör det vi tycker om!
Följ med mig på min fortsatta resa.


ADIOS!!