Kära mamma

Kära mamma, du får aldrig dö. Lova det till mig, sade jag med rädsla i blick som liten flicka som inte visste hur man stod på självständiga ben och trots att jag idag är vuxen så tänker jag den tanken varje dag. Kära mamma, du får aldrig dö. Mina mamma, mitt allt. Mitt bollplank, min trygghet med sin famn och som alltid vill väl och oroar sig för mig då jag är ute på vägen, då jag inte svarar telefonen eller då jag är ledsen.

En mamma är en allt på denna jord och det vet jag även om jag inte själv har några egna barn. En mamma älskar en villkorslöst vad man än gör, hur man än beter sig och vad det än blir av en.

Det finns inte ord att beskriva hur jag känner med er idag då jag vet vad ni förlorat. Er mamma och tillika min moster var en otrolig person som spred en massa ljus och glädje omkring sig och hon var både realistisk och godhjärtad på samma gång. Jag kunde leva mig in i hennes texter som hon skrev och jag kunde känna igen mig i så mycket av det. Vid ett tillfälle skrev jag ett brev till henne, i ett skede i livet då jag visste vilket enormt stöd hon varit för min egen mamma, och det brevet ska jag spara djupt i mitt hjärta och aldrig låta orden blekna. Den bilden jag har av de två tillsammans ska jag minnas en solig höstdag i den prunkande trädgården i Tvärån och jag ska alltid minnas hennes leende och hur hon fick min egen mamma att le av de gamla minnen som de samtalade om och som jag för alltid ska minnas och en dag föra vidare till de mina.

Er mamma var stark, hon var trygg och hon visste hur man skulle säga ifrån de orättvisor som världen ibland delade med sig av ty hon visste att det gjorde en starkare och att rättvisan en dag skulle komma att segra. Hon visste att familjen alltid var den som skulle stå som vinnare i slutändan och det är just detta jag kommer minnas av henne.

Kära mamma, du får aldrig dö! Tanken skrämmer mig och den får mig att tänka att vi måste vara rädda om varandra medan vi har varandra. För kära mamma, vad vore jag utan dig?