Det är julen 2010. Varken mer eller mindre och som vanligt så firas julen med mina älskade föräldrar i deras mysiga hus, tillika mitt föräldrahem i Tvärån. Det är där jag alltid varit. I ur och skur, i snöstorm och i köldfrustration har jag suttit där och inväntat jultomten som faktiskt alltid lyckas komma och knacka på dörren vädergudarna till trots.
Julen för mig är nybakade lussekatter, ett långt träningspass på förmiddagen och sedan dusch och tillfixning innan de andra gästerna för året anländer.
När jag var liten tyckte jag alltid att julen var en väldigt lång dag som aldrig ville ta slut. Jag kommer så väl ihåg hur man förväntansfullt och lite pirrigt satte huvudet på kudden kvällen innan och hur man sedan vaknade och smög ner för att klämma och känna på sina klappar. Ibland hände det till och med att jag fick öppna en klapp på morgonen så att inte väntan skulle bli för stor.
Idag är jag glad att julen är just den långa dagen för det är just då man kan leva i nuet och bara vara i en stund av total oändlighet och umgås med nära och kära, äta massa gott och ta del av julens vackra färger och dofter som den sprider omkring sig. När dagen sedan är slut så har vi laddat våra batterier för att kunna stå tillbaka för de mörka vintermånader som väntar innan ljuset återigen sprider en vacker båge på himlen.
Igår var det dock fullmåne och det är så vackert ute när det runda klotet syns på himlen. Jag får sådan lust att sticka ut och springa då för med månen som sällskap känner man sig aldrig ensam. Den följer med mig under min färd och så gjorde den också igår eftermiddag då det var minus 21 grader och jag sprang längs efter de fint upplogade vägarna med full mundering och även värmeväxlaren, som jag är övertygad om, måste vara den bästa uppfinning som kommit till för oss som gillar att vara ute och träna under vintern. Med masken på så känns det inte kallt och det enda som man egentligen känner blir utsatt är ögonfransarna som fryser till is. Resten känns inte av och efter en stund så svettas du. Känslan efteråt är aldrig så härlig som när du kommer in i värmen efter en timmes vinterträning och dina lungor är sprängfyllda av den friska och kalla luften.
Året 2010 har inneburit både tårar och skratt, glädje och sorg precis som det ska vara när man står mitt i livet. Men detta till trots, så måste jag ändå säga att det hänt ganska många tråkigheter detta året genom dödsfall, separationer, sjukdomar och annat som hägrat. Trots detta har jag hunnit med en ta del av Storstadslivets puls med ett konstaterande att jag hellre bor i ett snöigt och kallt Luleå än i någon annanstans. Jag har också hunnit med att vandra längs efter de vita stränderna i det vackra och underbara Thailand dit jag mer än gärna återvänder och detta snart, mycket snart. Jag har också hunnit avverka mitt livs andra Stockholms marathon, mitt första Lidingölopp och mitt första Ultraintervall lopp och trots att jag lovade mig själv den sista kilometern innan målgång där på Östermalms tungspringda gata i Stockholm Lördagen den 5 Juni 2010, att jag aldrig skulle göra detta igen, så tog det endast en dag för mig att börja längta igen. Längta efter endorfinerna, pulsen, smärtan och allt det andra.
Jag är en träningsfanatisk människa och jag är nog inte lätt att leva med alla gånger. Mitt liv är inte ett liv kantat av blöjbyten och barnskrik och jag vet i ärlighetens namn aldrig om det kommer bli det.. Jag har min frihet där jag kan ta dagen som den kommer och veta att jag kan resa i morgon om jag vill och flytta i morgon om jag vill.
Jag är på väg att hitta mig själv.. För en tid sedan fanns jag i flera stöder i flera hjärtan.
Nu e jag hemma. Jag e inte vilsen längre. Jag e redo att möta julafton 2010 och mitt hjärta är varmt. Det är varmt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar