Att våga är att vinna

Jag e rädd för att bryta den barriär jag byggt upp de senaste åren och som hållit mig levande när jag höll på ramla och tappa fotfästet och falla rakt ner.. Jag e rädd att lämna de stöd hjul som hållit mig kvar på den gropiga vägen på väg mot en destination utan att alltid veta vart den rätta vägen finns.. Jag e rädd för att tappa fotfästet och förlora min integritet som varit min trygghet, mitt lugn och mitt gömställe och jag är rädd för att släppa kärleken in på livet, den som höll på ta ifrån mig allt jag en gång hade.

Jag vet att kärleken vill mig väl och jag vet att om någon tycker om mig så gör den personen det för att den uppskattar mig för den jag är men jag har det bra ensam och jag har klarat mig bra hittills. Jag tycker om känslan av att krypa upp i soffan och bara vara den jag är utan att behöva känna att någon skall bli besviken för att jag inte var den han kanske trodde.

Min barriär är stark, seg och står stadig i vind och i ur och skur och det bästa av allt är att den enda personen som hittills fått den att fladdra till i någonting som överhuvudtaget liknat ett försök till att raseras, är jag själv. Det är jag som får den att svaja men det är också jag som har makten i min hand att låta den ta hand om någon annan som behöver den bättre och inse att stunden kanske är kommen nu när det är dags att den lämnar mig, ty jag klarar mig nog utan den.