Vinden mot kinden

Jag tyckte det var nyss jag satt där i den överfulla vackra kyrkan och lyssnade till den blomstetid nu kommer och det vackraste avskedstal för eleverna och framtiden som jag nagonsin hört. Jag tyckte det var nyss jag satt där så förvantansfull och glad, lycklig och pirrig över sommaren som stod på trappen och på alla ävantyr som skulle komma att ge mig nya minnen att leva på, att leva för. Jag vet att jag tänkte att det tar ju sådan tid innan sången är slut.. nu skulle jag kunna sätta den sången på repeat bara för att få hålla kvar denna sommar en längre stund hos mig..Sen skulle vi ju ha den där helgen som vi alltid längtar efter och de där dagarna då något lugnt blir stormigt och då någonting sovande föds, vaknar och lever upp. Men nu då? Tystnad. Tomma gator som lämnar efter sig fotavtryck av alla de tusentals människor som vandrat gatan fram och tillbaka och skänkt leeenden, tagit emot kramar, klappar på axeln och hälsningsfraser av vänner, gamla som nya och bara bidragit till att göra denna helgen till ett ljust minne, en god tradition och någonting som för alltid sammansvetsar oss småorsbor och gör att vi tillsammans kan sätta denna helgen på agendan. Tänk att det skall behövas en helg för att människor skall tina fram och börja leva och tänk att det skall kännas så fruktansvärt tomt efteråt. En känsla av att någonting avslutats och kvar finns bara skrutten och resterna av det ingen vill ha......
Människor du inte sett på flera år eller människor som du aldrig någonsin träffat men som ändå inte ter sig som en främling i en värld av anonymitet som du annars går och suktar efter. Det är så mycket som hunnit hända i de liv som man springer förbi, men samtidigt så är det som om någon stoppat klockan och satt allting på repris varje år när man konstatera att det är över igen.
Gamla minnen som plötsligt ger sig till känna över den kärleken man fick uppleva i sin ungdoms dagar och hur den kärleken inte valde att leva vidare , av förtvivlan, sorg eller bara ett faktum av att det inte blir bättre än så här. Gamla minnen av den första riktiga vändskapen och hur viktig denna helg var för oss en gång i tiden då man fortfarande var ett barn och hade en anledning att vara dum, oförstörd eller bara törstande efter den visheten och omsorgen som du bara får som barn. Gamla minnen av hur jag förlorade någonting som jag älskade och påminnelsen av hur snabbt ett liv kan ryckas ifrån oss. Ja det är mycket som hänt genom åren under denna helgen som är den tredje i juli månad och igår var det 6 år sedan jag förlorade min hund Lilly som gick bort på marknadslördagen 2004, påkörd av bil, endast 3 år gammal.
Nu kommer det att dröja ett år tills jag sitter där i kyrkan igen och lyssnar till den blomstettid nu kommer och sjunger med och bara låter hela min skepnad fyllas av glädje och förväntan och jag lovar att jag ska njuta av varenda sekund av den sången och jag ska aldrig någonsin önska att tiden skall gå fortare..