Ett stressigt samhälle

Alla vi människor har olika saker som vi dagligen utätts för och en del av oss mer än andra. Hela livet är en prövning och ibland väljer livet att testa oss mer för att ta reda på hur pass motståndskraftiga vi är. Ja vi lever överhuvudtaget i ett stressigt samhälle där det ligger i luften att vi ska vara så himla duktiga och kunna bäst, veta bäst, vara snyggast, ha det bästa jobbet, finaste huset, största gravidmagen (ja om man nu är en barnkär person) eller den mest välfriserade hunden (om man väljer håriga bebisar).. Men varför måste det vara så? VARFÖR ska vi lära våra unga människor som växer upp att det måste gå in i ett kravfyllt samhälle och vem ska ta hand om oss när våra ryggsäckar blir för tunga att bära om vi inte istället kan lära våra barn att våga älska, skratta, tro, hoppas och tycka om sig själva i ett kravlöst samhälle. Du duger som du är, det finaste någon kan säga till en människa som är så uppe i sig själv att den varken vet in eller ut. Du duger som du är och du kommer fixa det här bara för att du är den du är och oavsett så finns jag här för dig.
Stress, ångest, oro, depression, ätstörningar, alkoholmissbruk, otrohet, skuld och svek. Alla vet vi att dessa faktorer med sina ack så ibland krångliga verbala betydelser är mer vanliga idag än vad det är att bara få vara den du är och att kunna vara den personen oberoende av vad som ställs för förväntningar , krav eller skulder som skall behöva tynga ner dig och fylla ditt bröst med en stor sten som hindrar lyckan från att kunna bubbla upp som en kokande kaffepanna. Känner du igen dig? Jag tror att de flesta av oss någongång känt sig som den mest ensamna människan på denna jorden och jag tror också att de flesta av oss känt sig stressade, förföljda av prestationskrav eller bara på gränsen till att förlora fotfästet...
Jag vill att du ska fråga dig själv hur du skulle reagera om du plötsligt skulle känna ditt friska hjärta börja rusa i din kropp och dina andetag som annars är så lugna och balanserade skena iväg i en rytm som mer påminner om en technolåt...
Jag vill att du ska försöka leva dig in i hur du skulle reagera om du plötsligt en dag fick veta att någon i din närhet drabbats av ett destruktivt beteende i form av ett matmissbruk, alkoholmissbruk eller något annat missbruk som lett personen in på en snårig väg..
Jag tycker att vi kan fråga oss själva hur vi skulle reagera om någon i vår omgivning plötsligt en dag började glömma saker, bli snarstucken, lättirriterad eller bara förlora fotfästet någonstans på den långa vägen vi alla måste vandra. Skulle du finnas där och försöka hjälpa? Eller skulle du se bara det negativa i den personen blivit för att den för tillfället inte orkar med sig själv?
Jag har mött många människor efter min väg och jag säger inte att jag är något föredöme när det handlar om hur man bemöter en person som har det jobbigt i sitt liv, men ett det vet jag och det är att man då aldrig någonsin skall stänga en dörr som står på glänt.. i skuggan av konturerna av ett sargat ansikte och en snarstucken attityd finns kanske en människa som ropar på hjälp och som inget annat vill än att bli sedd, bekräftad och ledd in på den rätta vägen. Hur ska du höra det om du stänger dörren? Hur skall du se det om du väljer att blunda bara för att du inte orkar med något annat än dina egna problem just nu. Prova att sluta ögonen för några sekunder och ställ dig frågan igen: Hur skulle du reagera?
-Stäng aldrig dörren, den kanske aldrig går att öppna igen.