Ojojoj, det klibbar och det klatchar

Det ar varmt och det klibbar. Tror inte att jag kan hitta en endaste punkt pa mig sjalv som ar torr och sa dar narig som det kan vara ibland i vart lite mer kyliga klimat.. svetten rinner, ansiktet blanker och hela jag ar ett eldklot, ja forutom att jag inte ar rod utan brun....

For en liten stund sedan lag jag pa en solstol nere vid stranden och lyssnade pa havets brus pa midsommarafton 2010.. Jag kunde titta upp mot en stjarnklar himmel och om jag tittade tillrackligt lange och langt over den bla horisonten sa tror jag att jag kunde se er... tank att det finns nagonting dar pa den andra sidan flera tusen mil bort och tank att jag befinner mig har nere alldeles sjalv utan nagonting som trycker mig eller nagonting som sager att jag maste gora just detta, vara just dar och saga just detta.. att vara den man ar och att kunna vara just den man vill vara. Att le och att alltid fa ett leeende tillbaka..

For en sekund blir ensamheten storre och det gor sig pamind att jag faktiskt ar helt sjalv i ett frammande land dar jag inte kanner sa mycket folk, forutom nagra trevliga australiensare som jag moter da och da. Men trots detta sa ar jag aldrig radd har i de leende manniskornas land (ja om jag da inte bortser fran den sura gubben pa den billiga restaurangen som jag kakat pa nu de senaste dagarna)..

Jag ar stolt over att jag tagit mig hit och att jag gor allt detta helt sjalv.. I morgon ska jag unna mig sjalv en lyxig massage pa stranden och bara ligga dar och lyssna pa havets brus och vindens sus.. Klibbfri...forhoppningsvis.