med klockan som fiende

Andas tänker jag och hela världen stannar upp för en sekund eller två... för längre än så finns det aldrig någonsin tid att fokusera i mitt liv.. Tankarna ilar från det ena projektet till det andra och trots att jag vet vad det är som jag ska göra då jag fast målmedveten går mot projektet så hinner jag glömma bort vad det är innan jag kommit fram. Jag kommer på mig själv med att skynda mig fast jag egentligen inte har bråttom, men jag vill bara ha det överstökat så snabbt som möjligt är.. så att jag istället kan börja ta tag i det andra jag tror att jag måste göra... Men vad jag glömde i den stunden jag glömde mig själv, var att ingenting... är någonting som jag egentligen måste göra..

Jag hör att du pratar med mig men jag har svårt att uppfatta att det du säger är någonting viktigt som jag borde ta på större allvar. Inne i mitt huvud finns bara tankar som handlar om mig själv.. Det är inte det att jag är egoistisk utan det är bara så det är när det tar så otroligt mycket energi att vilja, att känna att jag måste och att känna att jag inte räcker till.. min dag består av en massa krav som börjar redan tidigt om morgonen trots att jag egentligen inte borde ha en endaste plan, ett endaste måste på hela dagen..

Jag har bara lurat mig själv i så många år att jag ständigt är en människa på flykt mot klockan och att tid är någonting som jag måste möta i en kamp där jag i slutändan kommer stå som förloraren. Jag kommer så väl ihåg när det började och hur jag kunde bli stressad av att se den blå bussen köra mot en destination utan att jag ens skulle vara en av de många passagerarna. Jag kommer så väl ihåg hur mitt hjärta började göra volter i mitt bröst utan att jag gjorde någonting ansträngande och hur jag kunde vakna upp om natten med en enorm hjärtklappning där mitt hjärta bara rusade och rusade... och hur rädslan kändes.. den stora rädslan över att det skulle vara någonting fel på mitt hjärta. Jag började uppmärksamma varje signal och till slut så började jag känna detta band över bröstet även i vardagliga situationer..

Andas säger jag till mig själv ytterligare en gång ty jag vet ju att det sitter i huvudet och inte i mitt hjärta.. När jag får känna vinden mot min kind så existerar det aldrig några krav eller några måsten i mitt liv. Då är jag ett med tiden och glömmer bort att jag överhuvudtaget är på väg någonstans.. jag fokuserar mot trädtopparna eller mot den högsta punkten som finns mot min näthinna. Efteråt så känner jag mig lugn och då har jag fått min endorfinkick som hjälper mig att varva ner och koppla av och vara som en vanlig människa för en stund..

Jag måste andas, andas, andas.. jag måste andas sakta och djupt.. jag blundar och ser de vita stränderna som omger ett landskap oförklarligt vackert och om jag blundar riktigt länge så kan jag höra havets brus och vindens sus trots att jag inte kan känna den ännu mot min kind... men snart. I morgon är jag på väg..