Men du, hur länge är det egentligen kvar??

Jag är inte alltid en klok person när det kommer till mig själv. Allt det jag säger till andra att de ska göra för att gå framåt, nå sina mål och ha ett bra liv, det gör jag inte alltid för mig själv. Det är lätt att i stunder när livet går fram som en ångvält i 110 km i timmen, att glömma bort sig själv. Sitt jag. Ditt jag är du och allting som du omger dig med i ett liv som kan vara stressigt, tråkigt eller bara alldeles vanligt. Mitt liv är helt underbart på många sätt och vis även om jag emellanåt kan tycka att jag inte orkar vara så social som jag skulle önska.

Vila, fysisk aktivitet, ett stimulerande arbete och ett socialt liv samt en familj som alltid finns där. Det är några avgörande faktorer för att känna glädje och stimulans i livet. Men ofta är det så att en av faktorerna tar så mycket energi att det helt enkelt inte finns ork eller tid till de övriga. Om jag då ska välja så tar jag den fysiska aktiviteten och vilan. Ja träningen är mitt allt i livet och utan den skulle sorlet aldrig, aldrig försvinna. Jag äter min middag säkerligen minst en timme medan jag lyssnar på teven eller bara på tystnaden .. För att när jag är på jobbet så är det aldrig tyst då jag äter och jag måste alltid lyssna på min egen röst på jobbet. Härmed väljer jag alltså bort det sociala livet som kanske egentligen borde vara högst prioriterande efter jobbet under vardagarna.

Det är inte det att jag är en osocial person som alltid trivs ensam i min egen lilla vrå.Det är bara det att jag behöver ha en egen tid då det är tyst och lugnt och stilla och jag inte behöver ha tider och passa eller andra människor att rätta mig efter. Jag arbetar med människor hela dagarna och ibland när jag kommer hem från jobbet kan det till och med kännas som en börda att prata i telefonen .. Det bara blir så när sorlet i huvudet tystnar, vilket det oftast gör ganska sent omsider.

Jag tror att det skiljer sig väldigt mycket det där med socialisation beroende på vilket yrke man har. Det finns människor som arbetar i ett kontor hela dagarna när de bara har sin arbetsdator som sällskap . De väljer själva när de vill gå ut och hämta en kopp kaffe och kanske kan de då växla något ord med en kollega. Allting blir en trevlig stund och ett sätt att komma från det ensamna kontoret och den där stolen som nött rumpan hela förmiddagen. De letar efter tips på Internet för att kunna få en liten minimal dos av rörelse i sitt lilla kontor och de hyllar de upp och nersänkbara skrivbordet som kom som en blixt från klar himmel och gjorde att deras stela leder kom igång igen.. De tar en extra promenad i trapporna för att försöka kämpa sig till de 11000 steg som de ska röra sig varje dag.. men det är svårt. Ack så svårt.

Kanske finns det människor som tittar på klockan några gånger om dagen och suckar medan de tänker: Jaha. Då var det bara si och så många timmar kvar till lunch. Eller nu får jag gå hem om så många timmar.... Bara en timme kvar, eller två, eller tre..

I mitt yrke är det aldrig så. Du går till arbetet och om du har tid så hinner du sitta ner och dricka ditt kaffe utan att det kommer en kollega och tar tag i dig för prata om någonting som skulle blivit gjort för flera dagar sedan om ni bara hunnit, men inte gjorde för att tiden helt enkelt inte räcker till.. I mitt yrke önskar man ibland att det skulle finnas en hiss (haha) och i mitt yrke sitter du sällan eller aldrig still. I allafall inte med ett helt gott samvete. Jag går i trappor minst 15 gånger varje dag och jag går mellan två eller tre byggnader minst 5 gånger om dagen och jag går runt i ett rum som är lika stort som en Herrgård minst 1-2 timmar varje dag. Bara på jobbet gör jag detta för att inte prata om hur mycket jag rör mig på min fritid.

I mitt yrke är klockan 7.40 då jag lämnar lägenheten och sedan är det plötsligt eftermiddag och mörkt och jag kommer hem med sorlet i huvudet, men med en känsla av glädje och inspiration samt stimulans över att jag vet att jag gjort mycket nytta trots att jag kanske bara fått skit. Skit och åter skit.

I mitt yrke är du sällan jätte duktig eller värd att prisas för några insatser trots att du arbetar dygnet runt. Ja kanske inte egentligen men rent mentalt. I mitt yrke får du ständigt höra att du har det så bra för att du har långa sommarlov, lediga sportlov och påsklov och korta arbetsdagar. Men vad många glömmer bort häri, är att min arbetsvecka egentligen är 45 timmar och att sommarlovet kanske var långt, lyckligt och välbetalt en gång i tiden för en si så där hundra år sedan. Nu är det 2011 och många av mina kollegor där ute i vårt avlånga land de sover dåligt, de äter slarvigt, de lider av tinnitus, de lider av psykisk stress, de känner sig aldrig nöjda med sin arbetsinsats, de kontrolleras av många övre faktorer och de är långt, långt, långt i från välbetalda eller långlediga. Dessutom är de alltid fel på min yrkesgrupp på något konstigt sätt.

Jag säger inte att det alltid är så, men jag tror att det finns en bakomliggande orsak till att jag är trött då jag kommer från jobbet och endast känner för att mysa och ta det lugnt efter att jag tränat, duschat och ätit. Så jag ber verkligen om ursäkt om jag ibland uppfattas som tråkig, gammal och inne i mig själv och Jag ber om ursäkt om jag verkar trött och FRÅNVARANDE ibland.

Med hopp om förståelse..

Detta till trots så finns det guldglimtar i mitt yrke som jag bara älskar.. Så det så!