Alla människor är friska som nötkärnor och det finns inga sjukdomar, eller?

Jag trodde vi levde i ett land där man kunde känna sig trygg över att vi har en sjukvård som tar emot oss med öppna armar när vi behöver den som bäst, men jag hade fel. Gång på gång får människor erfara hur de blir bemötta och behandlade. När de samlat modet och tagit sig iväg. Öppnat upp sig och fullständigt tömt sig på allt vad man så länge gått och oroat sig över. Saker som inte stämmer när man känner sin kropp, sitt psyke och sin hälsa. Man slussas runt som ett djur på grönbete till både den ena och den andra personen som uppmärksammat tittar på en och verkar, till synes, vara intresserad av det som man berättar och som går igenom med berörd person. Allting verkar bra och man går därifrån med en befriande känsla över att det fanns en person som lyssnade och som faktiskt tog det man hade att säga på allvar, men tyvärr blir glädjen och den befriande känslan kortvarig. Dagar blir till veckor och ingenting händer. Samtal på samtal kopplas ner eller glöms bort och i bästa fall blir man nådd genom att brev några veckor senare.

Finns det inte en kommunikation som fungerar inom den svenska sjukvården? En vanlig fras verkar vara: "Ja tyvärr är den läkaren du söker inte närvarande denna vecka, utan är tidigast tillbaka på Måndag", blir det svaret man får och om man då har tur så blir man uppringd av en ny person som bokar in en tid med ytterligare en ny person som än en gång skall titta på en så där lite små sympatiskt med glasögonen på nästippen och återigen nicka instämmande på det man säger. I bästa fall händer det någonting då, men i värsta fall glöms det återigen bort och man blir en i mängden och får gå vidare med sina funderingar, sina tankar och sin oro över framtiden.

Det finns människor som inte lever idag för att de inte fått den hjälp de behöver av den svenska sjukvården. Människor som blivit felbedömda och skickats hem med diagnosen magkatarr, när de i själva verket haft en långtgående form av cancer. Kanske hade det gått att göra något åt det om man tagit deras ord på större allvar.? Det finns också människor som gång på gång sökt hjälp för sin rastlöshet som de bär omkring på djupt inne i sin kropp. En kropp som gång på gång signalerar genom hjärtklappning, magbesvär, tryck i bröstet eller bara en pulserande och brusande känsla i huvudet. En känsla av att ständigt vara på språng och en känsla av att aldrig riktigt kunna slappna av. De människor som drabbas av dessa besvär är oftast, enligt undersökningar och statistik, högpresterande synnerligen unga människor, med höga krav på sig själva och tyvärr är det oftast också sådana människor som drabbas av just utbrändhet.

Vad vill då den svenska sjukvården göra åt detta? Jo det vill skriva ut mediciner för att göra personerna lite gladare och lite tröttare om kvällen för att de skall kunna sova bättre. Till saken hör att de utbrända människorna inte behöver bli gladare utan de behöver få hjälp att veta hur de skall tänka när kraven blir för höga. De behöver få komma till rätta med sitt beteende och de behöver få en utomstående person att prata med eftersom det också verkar vara så att den närmaste omgivningen inte förstår, vill förstå eller kan förstå. För trots att man älskar en människa av hela sitt hjärta så är den närmsta familjen, vänskapskretsen eller annan anhörig, inte alltid den rätta att ge råd när det handlar om sådana här saker.

Det finns människor som kämpar och driver sig själv framåt till den dagen de inte orkar längre och de blir liggande i sina sängar som apatiska trötta Zombies. Det man inte får glömma bort är att dessa människor en gång i tiden var hårt arbetande människor med en god fysik, vältränade och alerta. De var för pigga för sitt eget bästa och de klarade helt enkelt inte av de krav som de satte upp för sig själva. Det ena ledde till det andra och som jag så många gånger påpekat tidigare så är inte livet rättvist. No shit!!

Om inte den svenska sjukvården kan hjälpa, ja vem kan då göra det? Vem är det som sitter där och avgör om jag är sjuk eller frisk, om du är stark eller svag och om Karin borta på andra sidan är stressad eller bara trött för att hon har för mycket att göra. Vem är det som bär avgörandet i sin hand, att gång på gång skicka hem Olga 65 för sina upprepade urinvägsinfektioner, trots att hon ätit pecillinkur på pencillinkur som inte hjälper. Vem är det som bromsar in en fortsättning med att låta Olga utredas och att låta Karin få hjälp att komma till en utbildad person för sina problem. Och vem är det som skriver ut medicin på medicin till Bertil 69 för hans problem med hjärtflimmer som får hans hjärta att slå ojämnt och stundom rusa iväg i 110 km i timmen, utan att först undersöka att den medicinen som han ordineras inte kommer att ge ytterligare hjärtklappning till hans redan utsatta muskel hjärtat. Den största vi har i vår kropp. Den viktigaste som skall vara starkt och orka slå i Bertil så att han skall kunna fortsätta att leva sina år som en glad och pigg pensionär. Saker som han längtat efter att kunna göra.

Jag är helt övertygad om att det finns hjälp att få men att den hjälpen inte når alla människor utan framför allt, de som tjatar den till sig. Människor som står på sig är oftast de som blir hörda, eller får gehör för sina tappra försök att bli sedda för de "offer" som de känner sig i sin egen kropp. En känsla som de inte skulle behöva ha om den svenska sjukvården gjorde det den skulle...

Jag trodde vi levde i ett land där man kunde känna sig trygg över att vi har en sjukvård som tar emot oss med öppna armar när vi behöver den som bäst, men jag hade fel.