När livet är svårast..

Ovisshet, rädsla och är som att tumla omkring i en dimma utan att veta i vilken riktning man skall förflytta sig. Det är som att bli stående med bilen mitt i skogen en mörk vinterkväll utan att ha mobilen med sig och bara med hopp om att någon skall stanna och finna en..Sakta men säkert tynar man bort. Pulsen blir svagare, frossan gör sig påtaglig och sakta men säkert försvinner man in i sig själv och lämnar sitt mod, sin kärlek och sitt hopp till de människor man älskar och håller av mest i hela denna världen. Bara de kan rädda en nu. Låt dem få göra det!

Att tappa fotfästet men komma tillbaka ger styrka och bygger upp en barriär som borde vara svår att rubba, men när vinden blåser hårdare och hårdare för varje dag så kommer det till slut att börja karga ur det som håller ihop en och när det gör det så kommer det kännas som om vi bygger våra egna gravar, även fast vi inte gör det för vi har alltid varandra och vi måste tänka att vad som än händer här i livet så ska vi finnas där för de människor vi älskar och håller av.

Därför tänker jag på er idag. Jag tänker på er så mycket att mina ögon tåras och det finns inte mycket över till annat i mitt stilla sinne. Jag vet inte om ni vet att jag tänker men om ni gör det så var inte rädda. Jag finns här och jag vet att allting kommer ordna sig till det bästa!