I dag är det kallt, grr -17 grader och det känns i märg och ben, i kind och tår och idag vill jag verkligen inte känna vinden mot min kind. Klädd som en Michelingubbe tog jag en kort promenad på min lunch och 20 minuter var fullt tillräckligt för att kyla ner mig trots att jag bar på mig min nya lila Bergans dunjacka som är gjord och tänkt för årstiden.
När kylan blir så påtaglig uppe i vår norra landsända blir allting för mig mycket mer besvärligt. Man stannar inne mer än vad man annars brukar göra och är säkerligen mer stillasittande, eller stående också. Människan är inte tänkt för att vara inne hela tiden och leva i mörker under en så stor del av året. Just därför visar också undersökningar att vi är mer sjuka här uppe, mer sjukskrivna, blir mer deprimerade, har lättare att drabbas av hormonförändringar, fåt lättare järbbrist, lättare benskörhet och fler människor väljer att ta sina liv här uppe också. Sorgligt men sant.
Nu låter det kanske som om mycket här uppe är negativt och det är verkligen inte den bilden jag vill ge av mitt älskade Norrbotten. En gång i tiden valde jag att flytta härifrån och jag trodde inte heller att jag någponsin skulle välja att flytat tillbaka hit. Men det gjorde jag. Trots att vi har kalla vintrar, med ofta neremot 20 minusgrader, mörka vintrar då vi sällan eller aldrig ser solen under dagtid (ja i allafall vi som jobbar dagtid) och mycket snö som emellanåt skymmer sikten ut från fönstret eller orsakar vindrutor som måste skrapas var morgon, röda näsor som måste snytas oftare och elektriska hår som orsakas va det faktum att luften också är så mycket torrare här uppe, vilket i sin tur medför att man blir lättare och oftare torr i hyn, får sköra naglar eller elektriskt hår med kliande hårbotten, så är det här jag vill bo och leva. Jag trivs i mitt Norrbotten för jag har sett dess andra sidor, de som lyser upp vinter mörkret och ger kraft och energi om så bara för ett ögonblick. Jag älskar ljudet av den knastrade och gnistrande snön under mina fötter och att andas in den friska luften som fyller mina lungor så jag måste stanna upp och hosta till under min promenad. Jag älskar att se Selma busa runt i snön och jag älskar det faktum att vi för varje dag kommer en dag närmare den underbara vårvintern som vi har förmånen att få uppleva här uppe. Jag kommer ihåg varför jag återvände ..
Och,
jag har glömt varför jag flyttade härifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar