Mina moten med manniskor

Vi lar oss saker mest hela tiden i vara moten med manniskor. Nya som gamla. Det ar ocksa da vi marker hur annorlunda relationer kan te sig och hur snabbt man marker huruvida man vill fortsatta bygga pa en relation.. En del individer har vi i vara liv for att det ska vara sa och for att odet bestamt det, men nar det kommer till nagot djupare umgange sa funkar det inte. Det var som en vaninna till mig konstaterade igar... . nar det inte ger nagot eller tillfor nagot, ar det da vart att halla pa... Svaret ar nej.

Det ar nar man traffar de manniskor som man pa en gang klickat med som man kanner skillnanden pa att ha en van. En riktig van och en massa ytliga vanner. Det ar de kvallar da man kan sitta ner och vara sig sjalv som man mar allra bast. Man skrattar at samma saker och det finns inte nagon risk att nagon skall sanda ut signaler att de inte forstar vad jag precis skojat om..

Nar man gatt igenom liknade saker sa har man manga gemensamma namnare som binder en samman, trots att ens liv med tiden tett sig annorlunda for att ens intressen kanske gatt olika vagar. Men det till trots sa finns vanskapen alltid kvar och det behover aldrig finnas nagon rivalitet eller nagot sting av avundsjuka. Nar man delat allt tidigare sa vet man att det blir alltid nagonting kvar till oss alla.. Darfor ar jag sa tacksam for de fa vanner jag har och jag har hellre enstaka vanner an en hel flock av ytliga vanner. Det basta med riktiga vanner ar ocksa..., att trots att det gatt lang tid utan kontakter och kanske endast ett telsamtal da och da sa finns vanskapen kvar. Den finns dar och den behover inte underhallas. Det gillas skarpt av mig.

I ovrigt ar jag sa tacksam over denna dagen. Jag har vaknat och insett att jag far hela en timme langre av dagen sa solen star lag over fjarden, men lika fullt stralar med det svaga ljus den orkar ge over landskapet. Jag alskar hosten aven om jag vill ha sno nu sa jag far hora knaster under fotterna och aterigen se Selma plumsa runt i snon som hon alskar sa mycket. Jag ar tacksam over att jag har sa underbara foraldrar som jag alskar over allt annat pa denna jord och jag ar sa lycklig over att jag bestamt att det aterigen blir en resa i Thailands tecken, snart. Inte nu, men snart. Det kommer bli en resa med annorlunda inslag och ni som vill far garna folja mig pa min resa.

Jag ar glad over att det endast ar dryga tva veckor kvar tills jag ska vara med i mitt livs storsta utmaning nar det galler fysiska prestationer, namnligen Ultraintervallerna med start 06.00 och jag ar tacksam over att jag antligen forstatt att ett liv uta alkohol for mig ar sa mycket vart sa det inte gar att beskriva med ord. Att jag nu slipper oroa mig de fa ganger jag festat till over att baksmallan ska bli outhardlig som den varit bland. Mitt nya liv stannar vid ett eller tva glas vin bara for smakens skull. Mitt gamla liv det lamnar jag bakom mig.

Tills dess fortsatter jag att arbeta pa att starka de relationer jag har i de moten jag har med manniskor hela tiden. En del nya, en del gamla och en del mindre intressanta an andra.