En dag när solen sken och vinden blåste lätt i trädtopparna blev jag förälskad. Förälskad i löpningen då hjärtat slår, blodet pumpar och endorfinerna rusar. Vinden hjälper mig att hålla kärleken levande i ur och skur, snö, minusgrader eller soliga sommardagar. Med vinden mot min kind känner jag att jag lever och jag vet att löpningen aldrig sviker mig.
onsdag 22 september 2010
Suck, suck, dubbelsuck!
Tån är inte läkt ännu. Den är fortfarande svullen och det känns inte riktigt bra att springa... jag håller efter hela tiden och jag vet inte om det är bäst att ha den tejpad eller inte?? Jag blir så less och kanske har jag börjar jogga för tidigt, kanske är det idiotiskt att vara med i Lidingöloppet och kanske borde jag bara lägga ner allt vad träning innebär? Ibland tvivlar man på allt och kanske är detta en sådan kväll, men men.. Den som tappar hoppet dör och jag vill leva!!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar