Mot andra andningen

Min fot dras mot marken och jag lyfter blicken snett uppått mot de vackra trädtoppar som denna lite småkyliga höstdag som skiftar i grön-gul-orange aktiga nyanser i en sådan kulör som endast hösten kan erbjuda. Det är en fröjd för ögat och jag förstår varför vi jämt skulle ut och plocka löv då jag gick på dagis..
Min andning börjar sakta bli snabbare och jag känner hur hela min kropp och framför allt mina lungor fylls med energi, med den friska luften och hur jag efter ett tag blir så där härligt svettig som man bara kan bli då man är ute och springer och det är kallt i luften fast än du är varm i kroppen.
Tvärs över fjärden ligger dimman tät och några ankor är på väg ner till vattnet i samma sekund som jag hinner tänka att bara inte Selma ser dem nu.
Jag tänker att det är bära eller brista. En månad har gått sedan jag bröt min tå och jag har våndats, varit bitter, avundsjuk på människor som får springa . Jag har längtat, hoppats och testat var morgon jag satt ner min fot på golvet efter nattens sömn. Jag ler för mig själv här jag joggar fram längs vattnet denna kyliga höstmorgon som jag för evigt kommer komma ihåg som den morgonen då det kanske vände. Jag ler för mig själv och just nu känner jag mig som världens lyckligaste människa. Det går inte fort och jag har inte den bästa fotnedsättningen. Jag känner hur jag spänner mitt vänstra ben och hur foten riktas mer utåt än vad foten med den friska tån gör, men vad gör väl det så länge jag skrider fram som en vinnare just i detta nuet.

Jag har fått känna. Ja jag har fått känna vinden mot min kind på ett sådant sätt som man endast kan göra när man är ute och springer. Jag har fått åka faten och känna pulsen stiga, hjärtat slå och värmen spridas i min kropp. Jag har fått närma mig den andra andningen, men är långt i från där ännu. Jag är lycklig. Jag är den löpande Johanna.