Då och nu...jag och du

-"Vilken fin ögonfärg du har", sade hon till mig bara så där . Speciellt så här i solen när den lyser på dom, som flera olika bruna färger. Tack, sade jag självsäkert, men ändå lite generat över hur hon kunde lägga märke till det mitt i en genomgång om hur man lättast skall kunna klara av att hoppa över häckarna i ett av de moment eleverna i en årskurs 8 skulle träna sig på denna soliga, men lite småkyliga förmiddag.
Det är svårt att tänka sig att denna idrottslärare som inte drar sig för att tampas med ungdomar eller markera för bångstyriga tonåringar att detta inte är okej, eller som älskar att stå inför en grupp människor som faktiskt bryr sig om vad hon har att säga, en gång i tiden hatade att vara i centrum. Det fanns en tid i mitt liv då jag kunde ligga sömnlös kvällen innan en redovisning i skolan och fundera över hur jag skulle göra för att de andra eleverna inte skulle lägga märke till hur röd jag blev i ansiktet varje gång blickarna riktades mot mig. Hur jag kunde hitta på ursäkter för lärarna om att jag var förkyld, sjuk eller bara hade glömt material för att jag skulle slippa redovisa trots att jag kunde mitt ämne så väl och hade rabblat upp det för mamma minst 100 ggr kvällen innan. Det är också svårt att förstå idag, när jag är den som skall hålla ihop en klass och bidra till att det är en god stämning mellan människorna i klassen och se till att alla eleverna, oavsett kön, ålder, klädsmak, ursprung eller åsikter i livet skall få bara vara den person de är, att hon en gång i tiden kunde undvika att räcka upp handen på lektionerna just för att slippa allas blickar, hånleenden eller elaka kommentarer antingen inför alla andra ,eller vid ett senare tillfälle. Hur mycket kan det inte förstöra att vara elak för en människa som håller på att utvecklas och som vill vara alla till lags?
Det vi säger och gör mot varandra har en otroligt stor betydelse på hur vi senare kommer klara av påfrestningar i livet och det som kanske är allra viktigast är att kunna ha så pass mycket självinsikt att man intalar sig själv, i sådana situationer, att det är INTE MIG DET ÄR FEL PÅ! Att vara stark är inte att alltid veta bäst, att alltid kunna mest, springa fortast eller att vara bäst på allt. Att vara stark är att stå stadigt på egna ben och lära sig att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar med vetskapen om sitt eget värde. Det har jag gjort!
Som idrottslärare, ständigt omgiven av ungdomar som växer, utvecklas och befinner sig med en fot i vuxenvärlden och den andra i barndomen idag så tänker jag ibland tillbaka på min egen tid i skolan och det är tyvärr inte med glädje jag kan se tillbaka på min högstadie eller gymnasietid. Allt för många gånger har man suttit på bussen på väg hem från skolan med en klump i magen och allt för många gånger glömmer man bort hur mycket värde det kan ligga i att bara ge en medmänniska en komplimang. Idag vet jag att jag är en vacker, godtrogen, disciplinerad person som är stolt över mina bruna ögon. Idag vet jag. Vet du?


Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten,
slå sig hårt och komma igen.
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.

Marie Fredriksson Anthony 1986