Torsdags tankar

Igår fick jag ett brev som värmde så gott i mitt för tillfället frusna hjärta. Brevet var kort men innehöll så mycket innehåll på endast ett par rader. Minnen väcktes till liv över mitt och tankar som legat vilande kom åter tillbaka. Även vetskapen om hur man ofta lyckas förvränga saker som egentligen är bra och hitta fel på saker i en tillvaro som egentligen kunnat vara så bra om man kanske gett lite mer av sig själv. Brevet kom från min gamle mentorskollega från Gällivare tiden, en person som på många sätt satt spår i mig och gett mig många kloka bollplank i stunder då jag fumlade i mörker i mitt ledarskap och i början av mitt yrkesliv så som de flesta av oss gör ibland.
Jag tycker det är föga frustrerande att gå omkring med den här tån som är av och som känns hela tiden även om det inte gör ont lägre (peppar, peppar). Jag vet inte.... jag kanske inte är van att ha krämpor och har haft det för bra hittils och helt enkelt haft tur när det gäller skador, men jag har trott att om ag åker på någonting så kommer det att vara en skada som kommer från min löpning. Till exempel benhinneinflammation, knäskada eller något liknande, men mil efter mil har jag kunnat nöta på och så händer det istället som så att min tå går av under hundpromenaden. Ja folk säger ännu att det kunnat vara värre, men vad i hela fridens dagar kunde ha varit värre? Ja det skulle väl arit om jag ramlat på Selmas koppel och brytit benet då förstås, eller något..
Denna veckas träningsranson har hittils bestått av:
Måndag: Gym och 60 min spinning. Grym träning och också en bekräftelse för mig själv att ag faktiskt klarar av att träna trots tån.
Tisdag: Indoor walking, ja jag e ledsen men det är nog ingen framtida träningsform för mig. Jag föredrar utrymme och space och frihetskänsla och den infinner sig inte i en lokal där jag är omgiven av 30 svettiga motionärer som vill bränna fett, sorry!!
Onsdag: Spinning 45 min.
Torsdag: Styrketräning överkropp, samt ben.
Men det ger mig ingenting att träna styrke längre.. Nej nej nej, ingen känsla av välbefinnande och jag behöver ju baras lyfta en hantel för att få en bula på armen..
Trots en alltså väldigt intensiv träningsvecka eller i allafall med många pass om man räknar dagar och trots att ag är lycklig över att ag kan köra någon uthållighets och konditionsträning så är jag redan lite leds på att cykla och strutta runt bland askiner och mäniskor och på att alltid behöva passa tider för att boka biljetter till passen. Längtar tills jag kan springa igen och tills i vinter då jag kan åka längdskidor.
Det tar så mycket kraft och energi och gör mig på dåligt humör det här. Jag känner mig vansinnigt bitter, orättvist behandlad på något sätt och förorsakad även om det INTE är någons fel att detta händer. Trots att jag känner glädje också och nästintill pirr i magen så käns allting för långt borta och för omständigt och bara för jobbigt så länge det här tåskrället ska krångla. en hursomhelst så börjar jag bli lite leds på att det aldrig händer något på en annan punkt. Detta eviga skickande av sms, pratade i telefon men sedan verkar det inte bli så mycket mer. Ska det verkligen vara såååå svårt för två vuxna människor att komma lite längre och passera dagisstadiet eller vad det nu är?
Men däremot så har jag fyndat träskor idag och kan faktiskt gå på foten ganmska bra eller det gör ju ont, men ändå.. eller som min granne i lägenheten under sade:" Ja det är ju otroligt att du kan gå på foten!", till skillnad på alla andra som mest sagt: "Ja du kommer känna av detta länge, minst 6 mån!"

Jag är hopfull..