Prestationskrav

Jag känner fjärilarna i magen som åker runt och runt och beter sig ungefär som de håller på med någon parningsdans. Men varför har de valt att göra det i min mage, undrar jag lite bestämt här jag sitter vid datorn denna Torsdag förmiddag. Utanför fönstret är det en gråmulen himmel som ger sig till känna men luften utanför är hög och klar och det verkar finnas mycket syre i luften att andas in. Med andra ord är det en perfekt dag för löpning och att dra på sig skorna och sticka ut och låta lungorna fyllas av den härliga luften och sedan den sköna känslan i kroppen när både ben och knopp känns sä där härligt trötta. För en sekund tänker jag att jag struntar i den här löpartävlingen i kväll. Jag åker till Ormberget och kör ett långpass i stället, men som tur är så tar mitt sunda förnuft död på mina tveksamhetskänslor rätt så omgående och det är väl tur. För dessa tankar är ingenting annat än osäkerhet från min sida. Osäkerhet och krav som skapar en lindrig ångest i kroppen. Någonting skrämmande ger sig till känna ungefär som att alla som någongång utmanat sig själv med någonting kan bli rädda för den kändslan som utmaningen ger, trots att de triggas av den kändlasn som utmaningen ger efteråt när man övervunnit rädslan.
Det är svårt att förklara känslan som jag har just nu. Det känns som om jag bara måste visa hela världen hur duktig jag är trots att det inte finns en jävel som bryr sig om huruvida jag sprin ger milen på 45 eller 48 minuter. Alla som känner mig vet ju att jag kan springa och det borde räcka därtill. Men det gör inte det. För har den en gång kommit den där känlan i magen som egentligen styrs från huvudet, så är det svårt att få bort den. Det enda man kan göra är att utmana sig själv ungefär som man skall göra när man har en fobi för någonting. Man skall utmana sig själv fler gånger och bara göra det tills man märker att det inte är så farligt. för det är det ju inte egentligen.
Det jag pratar om är prestationsångest i allra högsta grad. Det är något som finns hos alla individer, men som säkerligen visar sig mer hos vissa. För mig handlar det om att ställa krav på sig själv fast man egerntligen inte behöver göra det. Jag tror att de flesta människor känner igen sig i detta fast hos vissa handlar det mer om att vara den perfekta flickvännen, mammam, yreskvinnan eller den perfwekta pojkvännen som alltid tar hand om sin tjej. Man vill vara det och man vill det så innerligt att det istället för att puscha en framåt bildar ett lock som riskerar att stängas om man inte lär sig att bemästra det.
Att vara nervös för en tävling är helt normalt och det visar bara på att jag brinner för det jag gör och tycker att det sporrar mig. Skulle det inte kännas någonting så kunde jag lika gärna sluta med det, eller hur? Men det som stör mig något kopiöst är när dessa fjärilar iu magen förvärras och det blir som sist då jag skulle springa milen i Överkalix. Jag fick så ont i magen för att jag förmodligen gått och varit nervös för hur det ska gå och det är klart att kroppen reagerar på det.
Magen är viktig i löparsammanhang och fungerar inte den så kommer du inte att kunna prestera som du är van vid, och som du gör när du är ute och springer endast med dig själv. När du är själv slappnar du av på ett annat sätt kanske. Men jag ska verkligen försöka tänka att jag är ute själv och springer ikväll också klockan 19 då startskottet går. Jag vill att det ska kännas som det gjorde på Srtdsmaran i maj när allt bara flöt på så bra och jag varvade efter dryga 41 minuter. Bort med alla prestationskrav och hit med den glädjen som det ger att vara med i löpartävlingar vare sig man är elittränad eller glad motionär, eller varför inte en stavgängare =). Det är sammanhållningen som för en dit och bara att befinna sig på en plats tillsammans med andra som vet vilken känsla löpning ger. Det är det jag längtar efter vare sig jag springer milen på 45 eller 48. Att vara en vinnare för sig själv.
Här och nu!!!