Som stormen river..

Om du bara kunde halla min hand nu och badda mig i pannan for att fa mig att hitta den dar kanslan av trygghet som jag forlorade nagonstans efter vagen.. Om du bara kunde smeka min panna omt sa som endast du kunde gora och ta bort all den angesten som intagit min kropp.. Om du bara kunde le det dar leendet du brukade gora och som lyste upp hela min kropp, min sjal min tillvaro och fa mig att kanna mig som den lyckligaste manniskan pa denna jorden... om du bara kunde saga mitt namn, med den tillgivenhet och den pondus som du hade, om du bara kunde komma tillbaka till mig..

-Forstar du inte att det skulle vara du och jag for alltid mot varlden aven i de stormigaste vatten nar baten lagt ankar och orken tagit slut.. Har du redan glomt att vi lovade att vi alltid skulle alska varandra, i med och motvind och aven nar livet inte ar svart eller vitt utan bara en farglos strimma av nagot som en gang i tiden var det vackraste vi hade forenat i gront och brunt efter vara ogon.. Dina ogon, din mun, ditt har som kanske inte var det mest kraftfulla att ruska om men som anda var sa mjukt, sa skont att rora vid... Om du skulle halla min hand nu sa skulle all min kraft komma tillbaka..

Men det gor du inte.. Folorad, saknad, alskad, men brand av karleken, min karlek.