Minnen

Jag tittar på gamla bilder och jag ser allting som jag gjort i mitt liv. Saker jag åstadkommit antingen med stolthet som att jag faktiskt fått prova på att bo på så många spännande platser i vårt avlånga land och lära känna så otroligt många underbara människor som jag fortfarande har en bra relation med. Att jag utbildat mig till lärare i idrott och hälsa och svenska och att jag faktiskt med högburet huvud tycker om att ställa mig inför stora folksamlingar och prata om saker som jag vet, i mitt hjärta att jag är duktig på med vetskapen om att människor faktiskt bryr sig om det jag säger och tycker det är viktigt, trots att jag hatade detta över allt annat under min barndoms och ungdomstid. Att jag har en frisk och vältränad kropp som är med mig för det mesta och att jag vågat ta steget att följa mitt hjärta och göra det som jag vill här i livet och ingen annan.. Jag känner glädje inför det faktum att jag har en underbar familj i form av härliga syskon och goa föräldrar som jag nu får vara nära, även om vi också har våra duster ibland. Jag känner sorg över förlusten av gamla vänner som på ett eller annat sätt inte finns kvar och för att deras skepnader, leenden och konturer i ansikten som en gång gav mig så mycket skratt och glädje inte avspeglar sig ens i hörnet av min kameralins och jag känner också sorg över individer som jag älskat så mycket att jag förlorat dem. Jag känner avsmak över många av de fyllehångel man haft i sina dagar för att inte tala om alla de gånger man trevat hem efter midnatt med stapplande steg och smak av vin eller öl i munnen när det bara blivit för mycket och jag känner dumdristighet över de beslut jag tagit i mitt liv som resulterat i att jag och ingen annan än jag i slutändan blivit lidande Vissa bilder kan jag inte låta bli att dra på mungiporna åt eftersom de väcker såna enorma känslor av gamla minnen som överröser mig här jag sitter denna soliga Tisdagkväll i min lilla lägenhet i Luleå. Den lägenhet som jag snart lämnar.
Jag ser på det lilla knytet som ligger i sin kort och sover så nöjd efter kvällens promenad och jag fylls av en sådan enorm kärlek för denna hund som jag haft nu i fyra år. Att just hon kunde bli en sådan fantastisk liten individ och att hon fick mig att älska igen efter att aldrig trott att jag skulle kunna ge någon kärlek till ett djur igen. Denna individ är ett bevis på att det som inte dödar oss gör oss starka.
Jag tittar på den sista bilden och jag inser, att av alla de känslor som bilderna jag nu ikväll gått igenom framkallar inom mig, så är det stoltheten och glädjen som väger tyngst och det mina vänner, det är ett steg i rätt riktning.