Lycka och samtidigt smärta

Musiken pumpar ut ur de stora högtalarna som omger en av Sveriges största idrottsarenor och överallt färdas människor spända och laddade inför dagens prestation som de själva valt..
En domedag eller bara ett sätt att utvecklas, nå nya höjder och nya mål. Vare sig man är elittränad löpare eller slagit vad med kollegan om att ta sig runt så är vi alla här, denna Lördag, av samma anledning
Remmade skosnören, plåstrade fötter och glykogenladdade muskler på leende människor, vissa inne i sig själva och andra socialt engagerade med sin partner, träningspartner eller bara nyfunna vän, vad vet jag..?
-20 minuter kvar till start, ropar speakern ur högtalaren, och jag ser kön ringla sig lång till startfållan. Jag tittar på klockan och ”halvspringer” bort till startgrupp D. Från den blå himmelen gassar en varm sol och lagom till start verkar det som om vädrets makter tänkt skapa ännu mer utmaningar för oss arma löpare. Ska det bli en repris på fjolårets värmebölja, måntro??
Endorfinerna pumpar runt i min kropp och jag känner mig verkligen laddad till tusan och nu vill jag bara få göra det jag sett fram emot under en så lång tid, nämligen springa Stockholms maraton 2010.
Så går startskottet och 20 000 människor har därmed satts i rörelse mot samma mål. Fyrtio tusen fötter som slamrar mot marken och svettiga ryggar som ringlar sig fram efter gatorna i vår sköna huvudstad.. överallt människor som lyfter mig fram och som är här, inte för min skull, men som ändå just i detta ögonblick ger så mycket till mig genom att bara vara just åskådare.
Djurgården, gamla stan, Hornstull, Västerlångbron, Kungsgatan och sen hinner jag se dem skymta förbi vid Odenplan. Mina älskade föräldrar som tagit sig till vår huvudstad för att hjälpa mig att nå ett av mina mål och för att plocka fram den där extra energin om det börjar kännas tyngre.. Att se glädjen och stoltheten i pappas ögon och oro blandad med lycka hos min mor, går inte att beskriva med ord och ens tusen synonymer. Bara det är värt de fyra milen.
Två och en halvtimme senare så värker vaderna och mina redan ack så ömma tår av vibrationerna från den hårda asfalten som mina fötter och ben utsätts för. Mitt hjärta och flås är med mig och trots en lång tid av ansträngning så känns det inte mer tungt än att ta mig uppför sista backen på Ormbergets 7,4 spår. Det är just i detta skede jag inser att all min uthållighetsträning gett resultat i form av ett vältränat hjärta som inte ger sig i första taget.
Trots den varma solen som fortfarande gassar lyckas jag hålla samma fart som min plan varit att göra: 4,4-5,5 minut per kilometer. Det som känns mest är musklerna i mina ben som bär mig fram.
Trädtopparna vid Gärdet känna väldigt höga nu, allt för höga och människorna som parkerat sig i gräset runt omkring lyckas trots sina leenden och vänliga ”på hejningar” inte skänka mig så mycket energi som jag hoppats på. Det känns tungt och motigt för första gången under loppet. …fokusera, andas, dricka, Darin i högtalarna igen för tredje gången och…
Där är han igen! Mannen med den gröna tröjan och svettfläckarna bakom ryggen. Tjejen med det rosa snygga linnet. Undra vart hon köpt det, tänker jag för mg själv och helt plötsligt glömmer jag bort mina smärtor och de efterföljande kilometrarna går som på räls. Jag har kommit in i andra andningen och helt plötlsigt flyger jag fram igen..
Så är jag plötsligt där vid det kvarter där jag startade min färd och jag känner glädjen och stoltheten börja bubbla i min kropp .. De stora folkmassorna som med imponerande blick och beundran i sina skepnader ser på oss löparfanatiker som kämpar fram mot målet. Kalla oss galna om ni vill. I den stunden hade jag nog inte brytt mig vad man än kallat mig för när jag springer den sista biten fram längs Valhallavägen och in mot Stadion så är jag bara världens lyckligaste och bästa löpare i hela världen. I det ögonblicket är vi alla vinnare.
Tusentals människor som ställer sig upp och vetskapen om att de sitter där någonstans i vimlet, mina föräldrar, som följt mig, som stöttat mig, som lagat mig den rätta maten och som skjutsat mig till en destination innan mina träningar.. som gett mig allt jag någonsin kunnat drömma om och som format mig till den människa jag är idag. Nu kan jag ge dem någonting tillbaka i form av ett minne för livet.
Jag spurtar och jag ler på en och samma gång och när jag passerar mållinjen har jag slagit min gamla tid med 17 minuter. Borta är de tankar jag kände under delar av loppet när jag bestämt mig för att hädanefter bara ägna mig åt halvmaror och trots värkande fötter och stapplade steg efteråt så har jag gjort det igen. Jag har sprungit Stockholms marathon. Vi ses i gen nästa år.