Dörrar öppnas, minnen väcks i examenstider

Vinden blåser så där lätt och fjädrande så att alla trädkronor vajjar i vinden och smeker min kind och mitt hår. Jag älskar att ha vinden i håret, en känsla av befrielse, svalka och fräschhet på något konstig sätt.. Och vad snälla de är mot varandra eleverna mina.. peppar varandra, ger varandra tid och verkar heller inte förödmjuka eller förolämpa varanda.
Ibland önskar jag att jag fick göra om hela min tonårs tid som jag var tvungen att genomlida på en skola, i en klass där elaka kommentarer var mer vanligt än något annat. Inte undra på att man flydde samhället så fort tillfälle fanns. Denna inskränkthet och syn på den perfekta människan i ett format som endast kan vara stereotypiskt för ett litet samhälle.
Jag ser på mina elever denna sista lektion jag har med dem och förundras över vilken mognad de besitter trots sina unga år. Jag avundas det faktum att de har hela livet framför sig och att det så snart den ena dörren blivit stängd öppnas en annan. De kommer säkert att ha mycket roligt ihop och ha en enorm glädje av den vänskap som de byggt upp under så viktiga år av ens liv.. ja och självklart att de fått äran att ha mig som idrottslärare =) Inte att förglömma.
Själv kan jag inte se tillbaka på min tid på det viset, men ett vet jag och det är att den styrkan jag besitter idag har inte kommit förgäves.