Minus 22 och utan kompass

Nu är det dags igen. Jag verkar alltid återvända även fast jag för det mesta, långt tidigare, i mitt liv lyckats få kompassen rätt inställd så jag kommit tillbaka in på den rätta vägen igen. Men det är som om det är svårt att lämna det gamla och sluta rulla i de gamla hjulspåren. Det är som om det bara finns en väg att ta, eller gör det det?? Jag hittar flera vägar när jag vill det. Då flyter allting på så bra och går av bara farten. Jag har stenkoll, disciplin och lyckats alltid få ihop det till något bra, även om jag egentligen inte alls hade någon koll från första början. Jag är tydlig och klar med mina mål, med mina framtidsplaner och med vad som jag behöver just här och nu. Jag är nöjd. Nöjd med livet.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på vad som hänt om jag inte flyttat tillbaka. Hur hade mitt liv sett ut då och hur hade de gator jag vandrade på, fram och tillbaka, upp och ner, ha tett sig? Hade de varit uppnötta av mina fotsteg som varit raka och bestämda men också vingliga och ojämna. Finns den kvar den vackra plantan som lyste i en färg som bara en vintersol i Norrbotten kan göra precis innan den ska till att gå ner, eller som en sol på Koh Lanta, en av världens vackraste öar kan göra när det snubblar sig uppåt på himlavalvets båge en tidig morgon ..

Har färgen på den genuint gamla vita byggnaden i mitten av staden börjat flagna i sin färg, eller ger den ifrån sig samma lyster som den gjorde den gången vi satt där du och jag vid fontänen och surrade om allting mellan himmel och jord. Har Sant Tropez uppdaterat sina klädstorlekar nu så att de bättre passar min kroppsform, för jag älskade verkligen att gå in i den lilla butiken där saker och ting i princip låg huller om buller.

Vi människor är smarta för vi vet innerst inne vad som får oss att må bra, utvecklas och nå våra drömmars mål. Vi vet vad som får oss att må mindre bra, göra oss avundsjuka eller bara blinda för vårt eget bästa. När vi känner så kan vi fly och det finns ett ordspråk som heter: bättre fly än illa fäkta. Jag tror att det stämmer när det kommer till vår självbevarelsedrift.

Om man blir sviken gång på gång av människor som man litat på är det lätt att tappa hoppet och bli besviken redan innan man egentligen har anledning att bli....just BESVIKEN.

Under min livstid har jag älskat och blivit älskad och jag vet att jag fortfarande är ofantligt älskad av människor som finns vid min sida som en vakande örn i misstänksamhetens skugga. Under mitt liv har jag mött många olika sorters människor och jag vet vilka människor jag trivs allra, allra bäst med. Dessa människor skall jag fortsätta vårda, som de vore de vackraste rosor i en prunkande trädgård. Dessa människor skall jag tänka på i stunder när jag återigen trampar på taggen som den mest elaka av rosorna släpper efter sig. Den som aldrig vissnar men heller aldrig utmärker sig desto mer. Den bara finns där osjälvständig och beroende. Av andras sympati och bekräftelse.

Det sägs att lika barn leka bäst och att bränt barn flyr elden. Jag vill inte likna någon annan, någon som du...som er... och jag vill inte riskera att bli till kol nu när jag äntligen fått elden i mitt inre att brinna igen. Jag vill blåsa fyr i askan ..

Fortsätta min vandring.. Kasta kompassen, för jag tror att den lurar in mig i en återvändsgränd.

Under min träning ikväll så fann jag min styrka i musiken och de ord som flödade ur de små hörlurarna som konstigt nog kan rymma så mycket kraft. Jag hann fundera så mycket, rensa huvudet och ta så många kloka beslut för som jag sagt förut är löpningen min meditation som ger lugn, harmoni, men samtidigt god fysik och uthållighet. När jag kommer in med rimfrost på hela mig är jag handlingskraftig och kreativ och då skulle jag kunna fullständigt lägga mig ner i ren utmattning, eller i rent välbefinnande och bara skriva och pusta om vartannat.

Jag älskar känslan av ovanstående rader. Och vid närmare eftertanke tror jag inte jag vill veta hur det varit om jag valt att stanna kvar..

Det hör till det förgågna.