Prestationskrav, denna elaka åkomma som bromsar och förgör men samtidigt driver en framåt till att tro, våga och hoppas. Just nu är det svårt att fokusera på något när tankarna ilar och jag känner pulsen slå hårt, hårt i varje del av min kropp. Min vita underställströja känns väldigt snäv och åtsittande och får hjärtat att dunka i armen gång på gång och påminna mig om vad som väntar. Kommer det att synas att jag är nervös? Kommer någon att märka hur hårt mitt hjärta slår i bröstet för om man tittar tillräckligt noga kan man se hur det rör sig utåt. Hur det sedan känns inuti det vet ingen mer än jag själv. Och det räcker.. mer än väl..
Hur ofta har jag inte gjort detta? Ja och de flesta gångerna har det faktiskt också gått väldigt bra men nu hoppas jag så mycket att hoppet bromsar mer än puschar på. Det är då den kommer den där prestationsångsten som gör att man fullständigt tappar all tro på sig själv som man annars har i sin trygga vrå och i den vardag där man byggt upp en barriär som känns för stark att kunna riva.
Jag vill bara få det gjort nu en gång . Snälla låt klockan bli 12 nu!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar