En dag när solen sken och vinden blåste lätt i trädtopparna blev jag förälskad. Förälskad i löpningen då hjärtat slår, blodet pumpar och endorfinerna rusar. Vinden hjälper mig att hålla kärleken levande i ur och skur, snö, minusgrader eller soliga sommardagar. Med vinden mot min kind känner jag att jag lever och jag vet att löpningen aldrig sviker mig.
lördag 13 november 2010
Min lilla kropp den springer ultra
Klockan 8.55 var det dags igen att starta mot den andra intervallen. Jag valde en annan runda denna gången och det gick nu betydligt lättare pga ljuset ute och att det är mer liv och rörelse. Klockan visade en minut snabbare denna intervall men jag är lite osäker på om jag rent energimässigt kommer orka.Kunde känna ett litet sting av illamående och sen så är inte min höft helt hundra. Jag sträckte ju den i Torsdags då jag envisades med att köra ett 6 km pass i nysnö. Har nu smort på kylgel men jag ser att jag är lite svullen på höftböjaren. Nu köttfärssås och makaroner och massa vatten för att få ny energi inför mil 3 som startar om 1,25 h.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar