kolhydrater och fotvård

Nu är det endast 2 och en halvdag kvar till Stockholm marathon och jag känner verkligen i både kropp och knopp hur nervositeten börjar smyga sig på . Framför allt märker jag detta om kvällen då jag försöker tvinga mig själv till att gå och lägga mig tidigt för att jag ska få de timmar jag behöver i sömnväg.. men det är också då som tankarna kommer . När man ska sova och sluta sina bruna. När huvudet vill allt annat än sova… Sen värker det så mycket i min tå och det har blivit värre under veckan som gått. Nu har jag köpt nya sulor, en fotfil och massa annat för ömma fötter. Nu så är det förebyggande och vårdande behandlingar som gäller i kväll =). Det är jobbigt för det känns hela tiden och sedan har jag börjat trampa snett också för att kompensera och det är inte heller bra.

Jag vet också att det är viktigt att jag vilar benen så att de är pigga och alerta när det blir Lördag men det är så himla svårt bara att låta bli att träna när man vant sig med den sköna känslan som infinner sig efteråt. Jag blir ju så himla rastlös när jag inte tränar och i ärlighetens namn så känner jag mig inte lika lugn och harmonisk heller i kropp och knopp.. Det är svårt att förklara det där för någon som inte håller på med den typen av konditionsträning regelbundet. Folk frågar varför jag inte bara kan ta en promenad, och visst kan jag det, men det är inte alls samma sak.

För mig är löpning en livsstil och någonting som är lika naturligt för mig som det är för andra människor att borsta tänderna om morgonen. Det är den perfekta träningsformen som är enkel, gör en stark och som ensar huvudet på samma gång som den tränar hela kroppen.. I kombination med styrketräning är den grym och jag älskar det den gör med varje muskel på benen. Jag ser alltid till att planera mina dagar så att jag får min motionsdos på ett eller annat sätt och det finns inte i min värld att säga att jag inte hinner träna. Jag har lite svårt att förstå att människor skyller sin brist på fysisk aktivitet på at säga att de inte hinner, för jag tror att det handlar om att planera och prioritera och att helt enkelt vara beredd på att ställa klockan på halv 6 för att ta en morgonlöpning om man vet att man inte kommer hinna på kvällen. Genom att trotsa sig själv och de rutiner man är van vid kommer man till slut att uppleva att det är mer konstigt att inte ställa klockan på halv 6 just för att gå upp och träna.. Löpningen har blivit din drog. En snäll drog.

Kärleken för löpning föddes för ett par år sedan under en tid då jag höll på mycket med styrketräning och endast skulle använda löpningen som ett komplement. Jag har alltid haft en bra fysik men inte prioriterat löpningen desto mer. Jag antar att jag också var en person som rynkade lite oförstående på näsan när jag hörde talas om att springa och att springa långt. Numera är 10 km ingenting för mig och den skönaste känslan kommer efter 15 km när jag kommer in i andra andningen och krafterna kommer tillbaka igen. För mig är ett löppass inte mer ansträngande än en promenad även om min kära, älskade mamma alltid förmanar mig genom att säga att jag inte skall plåga mig när jag skall ut och springa.

Idag börjar jag min laddning med kolhydrater inför Lördagens prestation och det är egentligen ingen märkvärdig sådan. Det slinker ner lite mer bananer, bröd och pasta för att jag skall ha den där extra energin att ta från när förbränningen börjar rusa.. Att springa långt är tungt, krävande men otroligt roligt och det finns inte mycket som kan mäta sig med den känslan av att komma in på Stockholms stadion till publikens jubel med vetskapen om att jag gjort det igen…. Snart är jag där igen. Bara jag kan överleva utan min löpning nu i 2,5 dagar =)