Dagen då det lossnade på olika sätt.

 Ja och plötsligt lossnar det då och den gamla formen kom tillbaka. Snoret sinar även om det riktiga löppasset får det att komma ut på ett inte alla gånger fräscht och "tjejaktigt" sätt, men vem har sagt att man måste vara väluppfostrad då man tränar? Gårdagens löpning var seeg och formen kändes inte alls bra. Hoppet om att göra ett (ens) hyfsat Lidingölopp kändes långt borta och jag var nedstämd och aningen ledsen igår kväll.  Idag känns det så mycket bättre.


9km avverkades med lätta steg och en andning som inte var tung. Om det var solens förtjänst eller det faktum att jag har blivit frisk igen det får vi se men efter en regnig arbetsdag som spenderats mestadels inomhus förutom lite rastvaktande på lunchen, så sprack det upp lagom till jag slutade jobba och träningskläderna och joggingskorna åkte på direkt. Här skulle ingen tid gå till spillo. 


Jag hade tänkt ett 10 km lätt pass men redan efter 5 minuter hittade jag ett 4.30 tempo och bestämde mig för att efter 2,4 km köra 1 minuts intervaller  X 10 nere vid sjön, där solen lyste så vackert och underlaget är så skönt. Jag kunde dra på farten till 3.45 i intervallerna och pulsen återgick till 130 efter bara kort återhämtning vilket gjorde passet väldigt intensivt. Det blev 12 intervaller och sedan en återhämtnings jogg tillbaka hem igen på ca 2,5 kilometer. 


Eftersom att  jag inte varit till gymmet nu på över en vecka så bestämde jag mig för att köra lite styrketräning med gummibandet efteråt och gjorde Triceps 15 repetioner X 2, Biceps 25 repetioner X 2 och slutligen axlar 12 repetioner X 2 medan köttfärssåsen puttrar så fint på spisen. Det verkar ha blivit en smarrig köttfärssås med nötfärs 5 procent fett kryddad med basilika, vitpeppar, salt, dijonsenap coh lite sojamölk som pricken över i:et. 


Nu känner jag mig mycket nöjd och ska äta en lång och mysig middag med tända ljus eftersom att solen försvann lika snabbt som den kom fram och efterlämnade en mörk himmel med oroväckande moln om att regnet kommer att sätta sitt grepp om den norra delen av landets kuststad även denna kväll, liksom den gjort hela dagen. Men vad gör väl det då man fick njuta av ett underbart intervallpass så här 4 dagar innan Lidingöloppet?!


Jag har lite nyheter angående mitt skrivande och det är att jag kommer att fortsätta blogga om löpning som är min passion i livet och mitt intresse som jag brinner mycket för.  Dock kommer jag att börja blogga för en tidning som tar upp olika former av träning med allt från Kettle bells till fitness, men även kost och experttips. Jag kommer fortsätta ha kvar denna blogg ändå och skriva mina aningen djupa inlägg som berör, framförallt den känslosamma människan med "up and downs".  Detta sker inom kort, men inte idag!


 Vissa kallar mig galen som springer titt som tätt och som längtar ut i alla väder. Vissa kallar mig träningsfanatiker, medan jag kallar mig klok och lyckligt lottad!  


Jag vill dela med mig av detta till andra som kanske inte alltid hittar motivationen till att ta sig ut för att träna för att jag vet att det är möjligt, vare sig du är heltidsarbetade mamma, eller arbetslös emsamstående. Tiden finns alltid att hitta och jag har massor med tips om hur man kan hitta en lucka för att få träna sin kropp varje dag. Löpning är en träningsform som kan hjälpa dig med detta, endast för att det är så smidigt, tidseffektivt och enkelt när du väl hittar känslan, flowet och tekniken och kommer över den första tyngre tröskeln. Nya planer och drömmar har fötts hos mig och nya utmaningar kommer efter att jag fått landa efter Lidingö. Ni håller väl tummarna för mig där?


ADIOS!!

Lite funderingar 6 dagar före...

Sitter i soffan en Söndag och myser och kopplar av efter att ha varit ute t fots löpandes 1o km i skogen i ett oootroligt härligt höstväder. Jag fullkomligt älskar hösten, denna väder, denna temperatur och den lätta dimman om morgonen och den aningen småkyliga luften som fyller lungorna.  Mina tankar går kors och tvärs, men framförallt t kommande helg, redan nu.  Med fötterna på bordet smiuder jag en plan, för planer är bra! Bara de håller och inte spolierar.

Om jag skulle ha en fart på någonstans mellan 4.30-4.45 minuter per kilometer så innebär det att jag kommer fixa en tid på runt 2 timmar och 30 minuter på Lidingöloppet.  Om jag ska lyssna på vad kroppen säger så blir det inte alls omöjligt med tanke på att det idag kändes lätt trots att förkylningens eftersläntringar finns kvar och förmodligen så kommer göra också på Lördag kl 12.40 då starten går genom att lämna efter sig en kropp som inte kunnat köra någon riktig kvalitetsträning och ladda psyket, vilket skriker efter  intervallerpassintervaller nu!

Om jag ska våga så bör jag våga utmana mig själv och redan från start gå ut lite hårdare med en fart på runt 4 minuter per kilometer och sedan hålla den eftersom jag vet av erfarenhet av jag tappar fart i uppförsbackarna och  och inte har en teknik ännu, som ger mig mycket fart när det går utför. Och här är det ju heller inga små kullar vi talar om, utan riktiga mördarbackar. Men farten i början torde hjälpa mig att inte hamna i flaskhalsens stockning.

Om jag ska leva upp till mig själv och det jag kan prestera så ska jag göra mitt bästa och ta en kilometer i taget  med att dela upp loppet etapper, som gör att man hela tiden befinner sig någonstans i slutet, även i de partier då jag i synnerhet vet att kroppen kommer be mig sluta, hjärtat kommer bulta som en hammare i bröstet och mjölksyran kommer bränna i mina ben.

Och om jag ska känna mig nöjd med det som väntar så ska jag INTE fega! Inte hålla inne med krafterna, inte ligga och puttra på en hastighet som känns för lätt bara för att det är det jag har bestämt mig för innan.

Veckan som varit. Tja, rent vädermässigt har det regnat mest hela tiden förutom de tre senaste dagarna som bjudit på härligt höstväder och dagens löpning bjöd på en luft så uppfriskande att jag kunnat fortsätta hur länge som helst, om det inte varit för att jag måste vara klok och fortfarande inse att jag inte är helt frisk.  Ännu!! Funderingarna kommer och förväntningarna höjs liksom pirret i magen inför Lördagens 30 km. Men ännu är det tid kvar. Tid att ladda mentalt. Det andra är det liksom för sent att göra så mycket åt.

ADIOS!!

Morgonupplevelser

Vaknade tidigt och såg genom persiennerna att solen lyste från en klarblå himmel.
  Hörde att hunden var vaken innifrån köket och jag kikade sömndrucket ut genom fönstret. Inte en människa ute  och en temperatur på 5 grader denna Lördag morgon. Det skulle bli en härlig morgonlöpning och premiär för att använda löparhandskarna för denns säsong.  Först en kopp kaffe och ett glas vatten, en halv banan och någon enstaka valnöt för att ladda energiförrådet.
    Det är någonting magiskt över en Lördag morgon och den vill man liksom ta till vara på. Mitt bästa sätt att hinna vara effektiv under helger eller under veckorna då man jobbar är att träna om morgonen. Då känner jag mig pigg hela dagen och väldigt avslappnad och nöjd. All annan fysisk aktivitet är en bonus. Att sedan kunna sätta sig ned med morgonkaffet och frukosten i lugn och ro medan det fortfarande är morgon är en förmån jag njuter mycket av och försöker ta till vara på. Jag gillar morgonen. Det är nog min favoritstund om dygnet.

    Lätta vindar och vajande träd som gungar i takt och ett öppet vatten med vitt skum som lägger sig intill land i väntan på att svepas ut igen. Små båtar vid hamnen som människor nyligen puttrat runt i en stekhet sommardag, som nu idag känns väldigt avlägsen. Sommaren är förbi, men den lämnar till oss många fina minnen att leva vidare på. Snart kommer vattnet att vara fyllt avis och jag hittar nya saker att uppskatta i det. Gnistrande snö kan också vara vackert.
       Tar vägen förbi kanalen på hemvägen och de små ojämna stigarna är leriga efter de senaste dagarnas regninvasion. Kvar finns några pölar som inte hunnit torka upp för att temperaturerna inte längre är värmande som innan. Träplankorna längs kanalen är fuktiga och aningen halkiga. Frosten är inte långt borta nu och där hemma har den fortfarande kommit. Hemma några mil norrut.


    Fortsätter min färd längs efter vattnet och ser att kanotklubben har satt ut sina banor i det iskalla vattnet. Plötsligt minns jag den gången jag var tvungen välta omkull i kanoten under min idrottslärarutbidning. Det kalla vattnet som överrumplade mig trots flera minuters gruvande och nervositet. Hur jag tappert klamrade mig upp i kanoten fortfarande nerkyld av vatten massorna. Vilka tokiga saker jag fått utsätta mig under den utbildningen.
    Närmar mig målet och mina tio kilometer. Pulsen är lugn och foglig och min snittfart 5.05 minuter per kilometer vittnar om ett härligt löppass där jag haft möjlighet att öppna ögonen och ta till vara på nuet. Se det som omgiver mig, nästan som en form av Mindfulness. Att leva i nuet och se sig om, något vi ofta glömmer bort när vi hafsar oss fram i livet.  Trots det är jag svettig, nöjd och mycket belåten.

-Nu är jag redo att möta dagen .

-Är du???

ADIOS!!

Hem!!

Lummig skog med gröna granar och tallar och några enstaka björkar som så sakteliga börjat hitta en orangeaktig nyans på sina löv och som vittnar om den stundande hösten vi har framför oss. Efter en intensiv vecka är längtan outhärdlig.

Jag längtar hem. Hem till mitt Tvärån och det mysiga röd huset med de vita knutarna. Mammas varma famn som kramar om mig i hallen, om hon inte hunnit ut på bron för att möta mig då jag anländer. Jag längtar hem, hem till pappas kloka sällskap och många samtal om livet i allmänhet. Det var länge sedan nu, ja hela 4 veckor och jag förstår inte hur jag någonsin klarat av att bo så långt borta från det som alltid, alltid kommer vara hemma.

Det må vara de allra ensligaste stigarna jag springer längs efter och med inte en människa i sikte och säkerligen någon björn som lurar någonstans långt där inne. Det rör mig inte i ryggen, utan jag längtar hem.

Hem efter den friska och klara luften. Där jag kan vara mig själv.

I morgon åker jag upp nästan till Polcirkeln för  att mysa, andas, umgås, ladda och bara VARA !! Då skall de sista löppassen inför kommande utmaningar finputsas. Det blir något milpass ännu innan jag sakta går mot de sista 5 km på Torsdag kväll eller Fredag morgon. Så mycket att vara tacksam över, så mycket att se fram emot. Men just nu är det längtan hem som lockar mest!

ADIOS!!

En bra dag kan bara ge fler braiga dagar, hmm bra, bra. BRA is the shit!

Torsdag har gått i ett endast svep som sagt 

Slurp och puh ,men till skillnad mot vissa dagar inte slukat energi, utan gett energi även till huvudet och psyket! Och då är det en bra dag!

Dagen Torsdag har varit en inspirerande dag.
 Förkylningen är nästan borta på så vis att jag känner mig piggare igen och inte så där seg i kroppen som man kan göra när man är sjuk. Snoret i näsan finns fortfarande kvar, men så länge som det lossnar och vill ut så är det positivt. Det är när det börjar trycka i huvudet, ovanför ögonen eller vid käkarna som det kan vara läge för att införskaffa något form av kortisonspray för att inte riskera att det skall bli inflammation i bihålorna. 

Det har jag haft vid några tillfällen tidigare i mitt liv och det är inte att leka med. 

Jag minns speciellt en gång, medan jag ännu bodde i Lund. 

Jag gick omkring med en seglivad förkylning nästan hela sommaren utan att bli av med den.

 Jag var ständigt trött och hängig och hade inte feber hela tiden, men nästan varje dag i någon veckas tid låg jag på febergräns med ca 37.4, vilket är ganska högt för att vara jag som har låg kroppstemperatur

. Jag träffade läkare efter läkare men de gav alla samma svar:

  Kom tillbaka om två veckor om det inte blivit bättre! 

Men det blev ju inte bättre. I efterhand förstod jag varför. 

När jag väl kom till rätt läkare som skickade mig till röntgen och undersökte mig mer noga, så visade det sig att min lungkapacitet var som hos en 60 åring och jag hade en långtgången bihåleinflammation. 

När jag sedan fick medicin så började jag omgående känna mig som en ny människa igen, så bra som jag inte mått på länge under den tiden. Så kroppen signalerar när något är fel. Våga lita på kroppen, ty den är din bästa måttstock.

Nå eftersom att dagen gått i ett och hund och matte endast fått sig en kort promenad på 25 minuter tidigt i morse så åkte jag direkt till Ormberget för att springa 7.4 spåret med två kilometers extra sväng,

 efter mitt intressanta möte, som jag säkerligen kommer berätta mer om här, när jag vet mer och har mer kött på benen.
Min blogg kommer få äran att synas på lite andra ställen som det verkar och arta sig bra!!

Det har regnat hela dagen ändå tills i eftermiddag och lagom till vår löptur så visade sig solen 

också vilket gjorde rundan till en underbar löprunda. 

Det komiska var att Selma fick upp spår på storebror som var där och sprang. Vi visste inte det då, men när vi började närma oss hans rygg så insåg jag varför hon dragit så. Tänk vilken näsa de har, de 4benta vännerna.

Jag kan inte säga att det går så bra som innan förkylningen, för jag håller ju igen då jag tränar nu eftersom man inte vill lägga för stora påfrestningar på hjärtat. Men trots att jag försöker hålla igen så kommer jag på mig själv med att det går fortare än jag tänkt. 

Varför är det så svårt att ligga på en snittfart på över 5 minuter per kilometer nuförtiden?

 Jag brukade ju älska det förut, men nu känns det som om det går så sakta!!! Och sakta är bra, sakta är återhämtning, förbränning, naturupplevelse och löpning utan att slita och belasta och jag behöver det! Min träningsdos har ökat i sommar och som min träningskompis och ultralöpare Niklas brukar säga: Det är den långsamma träningen som helar och lagar!!!Och han vet, för han har sprungit de flesta tävlingar och nästan aldrig varit skadad. Det ger så mycket mer än man tror och det behöver inte göra ont. Det gör ju så gott för psyket ändå, tänker jag !!  

    I går kom startbeviset till Lidingöloppet. 

Startnummer K30 22169

är mitt nummer och självklart kommer jag att återkomma med mer info! Jag hoppas så många som möjligt följer min resa och håller alla tummar och tår för att det blir ett lopp väl värt att minnas. Man kan följa mig genom sms, eller genom hemsidan.  Det kommer bli  en upplevelse oavsett hur det går, men det är klart det känns lite extra i magtrakten när man springer in i målområdet med vetskapen om att man gjort sitt bästa 30 km lopp. När man sneglar på klockan och den blinkar sin hemliga kod till en: Du är en vinnare, för dig själv!!!

Ja och varmkorven efteråt! Aldrig smakar en korv så gott som efter en långtävling!!

Dagens middag blev en omelett med spenat, tomater, rödlök och svamp med ugnsrostad broccoli och massa Ryvita Knäckebröd. Kaffet är klart i bryggaren och skriker mitt namn nu från köket, så det är dags att pallra sig dit tror jag!

ADIOS!!

Fel i resultatlistan

Här kan man ta del av alla resultat från Granlunken 18 km och Jubileumsloppet 10 km på Ormberget Söndagen den 10 September.
http://privat.bahnhof.se/wb432434//Gran11.htm

Kolla in tiderna på vinnande man. Det är helt otroligt hur man kan springa så snabbt. 18 km på under en timme och 4 minuter. Det kallar jag proffsigt!!! Men det är kul, för vi har många duktiga löpare här i Norrbotten!

Tyvärr är det fel i resultatlistan fick jag höra av min klubbansvariga, både här och den som lokatidningar publicerar.  Jag har inte NSD eller Kuriren själv heller.  Man hittar  min tid i fel klass- K22 18 km och inte i K23 som är den klassen jag med mina 31 år tillhör =)

Tiden 1.22.09 är en tid jag känner mig nöjd med och som placerar mig på en andra placering totalt sett även om några namn bland de främsta saknas. . Banan var rolig och varierande och det gick att driva på bra på vissa partier. En tävling jag helt klart kommer deltaga i nästa år med mål på under 1.20.

ADIOS!!

Regn, regn, regn och ännu mer regn!!

Regnet smattrar mot fönsterrutan men det gör inte så mycket. Tog ett lätt 4 km träningspass och formen kändes bra i 5 minuters tempo i morse. Hade det inte regnat hade jag mer än gärna fortsatt men jag valde att avbryta och sedan ta ett till kort pass innan jobbet då frukosten smält. Det regnade sååååå mycket i morse att min jacka inte klarade av att stå emot vätan och då är det inte mysigt att springa. För även om man svettas och kroppen är varm så börjar jag ändå frysa efter ett tag.  Men jag skulle mest  testa formen efter förkylningen eftersom den insett att den inte vill stanna hos mig längre. Den har kanske hittat andra offer istället som är lättare att ockupera sig i.

 Fördelen med att jobba kvällar ibland är att man hinner med en hel del under förmiddagen =). 

I går vad jag till sjukgymnasten på Luleå rehab för höften. Har ju inte ont men är väldigt mycket mer spänd än i den andra höften vilket man kan se när jag står plant på ett vanligt underlag. Min muskel putar ut lite mer, haha. Om man nu kan uttrycka det så och tydligen kunde man det !!!

 Sjukgymnasten klämde och kände och jag fick gummiband för att börja köra en övning som stärker upp muskelvävnaden runt höften. Tydligen kan man vara försvagad trots att musklen är uthållig och jag kör ju ALDRIG någon styrketräning för benen jag. Nu har jag satt fast det gula gummibandet i bordet så nu blir det standardövning här hemma så fort det passar!!. Jag fick även köpa en hälklack för att sätta i skon och jämna till min benlängdsskillnad som jag har där det ena benet är länge än det andra. Ska testa skorna nu snart då jag ska ut och springa och om det fungerar så är det läge att överväga att gjuta sulor för fötterna som är specialgjorda.  Men är glad att det inte var något mer allvarligt eftersom en skada vore tråkigt nu är allting flytit på så bra!!!!

Positiva besked om både tävlingar och tillskott idag och om formen är återställd helt till Söndag ska jag springa terrängtävling Hembergsutmaningen i Ersnäs på Söndag.
http://www.bodensskidklubb.se/tavlingar/hembergsutmaningen%202011.pdf


 Det blir roligt och också sista passet innan Lidingö som närmar sig med stormsteg. Uppladdningen har inte varit den mest optimala med tanke på förkylning men jag har vilat tre dagar och börjat träna väldigt lätt igen nu idag i nästan lunktempo. Med lunktempo menar jag givetvis mätt enligt mina mått med ett tempo per km som ligger på över 5 minuter per km, men inte högre än 5.10 och det gäller att starta lugnt för att inte riskera att det skall komma tillbaka tio gånger värre. Men nu regnar det så det står härliga till. Tur jag har en jacka till för den andra lär inte ha hunnit torka. En plan är en plan och som jag sagt förrut.


Inget väder är dåligt nog för löpning.


ADIOS!!

Finns ingen anledning till en avvänjningsklinik!!!

Förkylningen har ännu ett relativt fast grepp om min kropp och mitt förstånd som vilar och känner lugnet, även om halsontet är borta, eller har tagit siesta, beroende på hur man väljer att se det. Har ju svårt att tro att jag efter endast 1 dag skall börja känna mig piggare igen. I morse laddade jag med en smoothie bestående av frusna blåbär, riven ingefära, mjölk, banan och en matsked linfröolja. Efteråt tuggade jag i mig mitt livs starkaste vitlöksklyfta som höll på att orsaka brännsår i gommen på mig!!! Hoppas den är lika effektiv på förkylningen, för i så fall är det ju bra! 

Det är idag den tredje dagen som jag vilar från träning och det har inte inträffat på väldigt länge. Tror inte ens att jag vilade lika många dagar efter Stockholms marathon, men faktiskt så är det inte så jobbigt som jag brukar tycka att det är. Jag vet ju nu om min egen kapacitet och den inte kommer att försvinna av att vila, tvärtom. Det är ju då som man får en chans att reparera muskelfibrer och återställa det som behöver återställas eftersom att vi egentligen bryter ner kroppen då vi tränar och speciellt då vi tränar hårt, som man gör vid en tävling.  Som en god vän till mig sade: -"Ja men det vet ju du, Johanna, som tränar på hög nivå, hur viktigt det är att ta hand om kroppen!" Och då slog det mig att jag är duktig på det ibland, men att även jag behöver ge den mer omsorg då och då.

För att den skall kunna springa så fort som den gjorde här ovan när jag spurtade i mål på Granlunken! Med krafter kvar!

Det är tråkigt och synd att jag inte får njuta av smaken av den goda smoothien, eftersom jag endast känner stark lukt i min nästa från snor och nässpray som säkerligen kompenserar varandra.  En in, en ut!!!!

Men det ska ut, ut, ut för någon bihåleinflammation, det tänker inte dra på mig!!!!!!

Jag brukar ju oftast blogga om mina upplevelser från träning och tävling, men eftersom jag inte har några nya nu så tänkte jag berätta om att vara beroende av träning på att bra sätt. Jag tror att det finns massor av människor här ute i samhället, från norr till söder, som önskar att de kunde känna så. Och jag kan lova att det är ett beroende som är helt underbart till skillnad från många andra. Det beror till stor del på att det händer saker i vår kropp i samband med träning, som vi kanske inte uppmärksammar eller är medvetna om när vi inte gjort det till en regelbundenhet.  Saker vi efter ett tag känner gör oss gott, får oss att slappna av och skänker oss välbefinnanande.  Att träning är bra för konditionen och det långsiktiga välmåendet, det känner de flesta säkert till och om du aldrig tagit pulsen på dig själv tidigare så tycker jag att det är hög tid att du gör det nu medan du sitter ner och läser detta. 

Pulsen är nämligen ett väldigt bra verktyg för att avgöra hur pass vältränad du är. 

-Men hur då? 

-Jo för att ju mer långsamt ditt hjärta slår i vila, desto bättre är det.

Hitta pulsen genom att spänna handleden snabbt några sekunder, så du ser en sena som går från handryggen. Om det är höger handen så hittar du pulsen lättast på  höger sida om den senan ca 2-3 cm nedanför handen. Slappna av medan du tar pulsen. Nu vet du den och har du mindre än 60 är det bra och mindre än 50 betyder att du redan tränar.. Själv ligger jag på mellan 39-44.

Hjärta, blodtryck, skelett, kolestrol och annat som bidrar till att vi skall kunna få vara friska, ha ork, kunna röra oss obehindrat och kunna äta det vi känner för... Ja träningen är bra för allt som jag precis nämnde, men det som är allra mest magiskt ändå är faktiskt att du direkt efter träning får ett lugn i hela din kropp som sprider sig likt en löpeld. Jag kan garantera att det faktiskt är så! 

Min löpträning hjälper till exempel mig till att slappna av och inte bli lika stressad. Jag sover bättre av träningen och jag får en mycket bättre koncentrationsförmåga och förmåga att fokusera. Det är också därför den fysiska aktiviteten är så viktig hos elever i skolan, för att de skall kunna klara av en hel skoldag, men också hos människor som kanske sitter mycket stilla på sitt arbete.  När det gäller mig själv så sprutar jag fullkomligt ut kreativitet direkt efter ett löppass, likt en vulkan som precis fått ett utbrott i sin begynnande fas. Då är jag full av ideér, mina problem (om jag har något jag funderat på) känns som bortblåsta och jag skriver och talar bättre rent språkmässigt. Det beror på att signalsubstanser som lyckoämnena dopamin, serotonin och glutamat ökar. Dessa kan jämföras med knark och ger faktiskt ifrån sig ett slags lyckorus som minskar ångest och stress i längden. 

Det låter helt otroligt tycker jag och det allra bästa är att det fungerar. Jag vågar säga att löpningen är min allra, allra bästa medicin mot allt. Huvudvärk, oro, stress eller bara dåligt humör. Dessutom är den bra mot så mycket mer som man inte tänker på.

Så träning är ett väldigt bra beroende som jag faktiskt längtar efter just nu! Jag längtar efter att andningen skall få öka, benen jobba, hjärtat slå och kinderna bli rödrosiga. Jag längtar efter svetten i pannan och i håret, speciellt i nacken. Jag längtar efter att fokusera mot trädtopparna på språng och att hitta ett stenigt parti där jag får balansera mig fram med hjärtat i halsgropen.

Vad längtar du efter????

ADIOS!!

Jag lägger sakta handen mot min panna och känner på ett avstånd av 5-10 decimeter hur värme pulserar ut ur min kropp och omger min hand med vibrationer som från ett varmt element som går på högvarv en kylig vinterdag. Min nätta kropp som naturligt har ett hjärta som ger i från sig långsamma slag kämpar med att bryta ner den fiende som lurar inuti mig just i detta ögonblick. Pulsen är aningen högre och hjärtat slår hårdare än det brukar.

Mina ögon, som för det mesta
är pigga och klara är blanka och matta och omges av en vattnig åsyn och när jag ser mig själv i spegeln kan jag lätt tro att det kommer bli ofantligt svårt att kunna maskera spåren av mitt nya jag, som jag kommer få leva med nu ett tag framåt, ens med en sminkväska bestående av tio kilo concaeler, tre ton rouge eller 48 gram mascara i lyxförpackning.

Min mun smakar vitlök
i tro om att den skulle bidra till att bekämpa det som frodas inuti mig, men i detta ögonblick vill jag endast att det skall bryta ut för att sedan mynna ut och inse att det inte vill stanna hos mig.

Jag är förkyld.
 Det är höst, det regnar ute, jag har en spänd höft och jag tycker väldigt synd om mig själv eftersom jag har svårt att bara vara och inte göra någonting som man borde göra då man är sjuk, för jag blir aldrig så sjuk som andra människor som har ro att ligga ner och sova bort sjukdomen.  Jag vankar fram och tillbaka, slår i kylskåpet efter något gott att mumsa på och funderar återigen på att koka kaffe, trots att det var mindre än en timme sedan jag drack min senaste kopp. Kaffe gör mig varm, men kaffe torkar också ut mig istället för att bidra till att skölja bort de små luringarna så de lämnar mig i fred!!!!!

Om mindre än två veckor  (Åh herregud nu blev jag plötsligt nervös också)
kommer jag att åka ner till Stockholm för att springa Lidingöloppet. Ska jag vara tacksam över att jag blev sjuk nu då???? För att också behålla mitt hopp om att vara frisk då? Ska jag se några dagar som en chans att utvecklas eftersom att jag redan har en fysik som är god och att detta faktum torde vara det som gör att jag inte varit sjuk på väldigt, väldigt länge just för att jag torde vara fullproppad på antioxidanter. Jag vill gärna göra det, men just nu är jag istället en, som Carolina Gynning skulle ha sagt, EGO Girl, som tycker synd om mig själv för att jag inte kan springa idag då det är massa syre i lyften och jag vilade igår.


Jag har inga ord
för att säga vad jag anser om sjukdomen förkylning. Det måste vara den äckligaste åkomma som finns för en annars frisk individ. Jag tänker på alla de människor som får veta att de drabbas av en sjukdom som är ännu värre och inte är övergående. Cancer, HIV, Inflammatoriska sjukdomar, problem med ämnesomsättningen, reumatisk, MS, ALS. Ja det finns många sjukdomar som är så mycket, mycket värre. Varför finns det inte bara ett vaccin som tar bort all orättvisa och aldrig gör människor sjuka. Men ändå, så skulle jag hellre välja en magsjuka som vänder upp och ner på magen än en förkylning.

 Baciller som flyter runt
i luften från andra människor och sprider sig som en löpeld. En sjuk människa tar på ett handtag och sedan kommer jag och skall stänga eller öppna en dörr. En sjuk människa hostar eller nyser och sedan en frisk som fyller lungan med lufte i hopp om att få syre och friskhet. Vilken bluff. Kanske skulle man börja isolera sig och bara sitta inne, men vilket liv är det??

Immunförvaret
är egentligen otroligt. Kroppen kämpar och försöker bekämpa de elaka bakterierna som vill ta över och göra dig sjuk. Jag förstår nu orsaken bakom min trötthet som jag kände av förra veckan och jag är tacksam över att kroppen ändå kunde vänta till efter Granlunken till låta eländet bryta ut. Redan dagen efter började jag känna mig varm och sträv i halsen och nu . Ja nu finns det ingen återvändo!!!


Jag är
i allafall så klok att jag har vett att förstå att vad som än händer, vad som än sker, så är det ALLTID, ALLTID hälsan som går först och att vila kommer göra mig gott i slutändan. Ty någonstans vet jag ju också att jag har tio stycken hela tår och om några dagar kommer jag att se tillbaka på detta med vetskapen om att jag gjort bort, kanske inte årets, men i allafall höstens, idiotiförkylning och det mina vänner. Det är banne mig värt att fira. Så ska vi säga att det är fest hos mig på Lördag? För då ska jag vara frisk!!!!!!!

Tävling

Tävlingsdag och 18 km löpning väntar. Perfekta väder förutsättningar med friskhet i luften och ändå inte långärmsväder. Premiär för Granlunken (www.lldk.se)

Inbjudan

 18 km, men ändå någonting som är fel och inte stämmer, till 100 procent!

Ibland är inte kroppen på topp och trots att det inte finns tecken på någon förkylning eller annat ännu, så känns det segare än vanligt. Jag känner det då jag är ute och promenerar och jag känner det då jag har sprungit senaste två passen.  Jag tycker inte om den känslan!!!!!!! 

 Jag vill kunna ta mitt första löpsteg med vetskapen och känslan inombords, att det kommer gå lätt men jag är bortskämd och har sällan känt så mer än efter de långa och mer tunga tävlingarna. Med lätt menar jag inte att det inte skall kunna vara tungt och backigt och flåsigt och allt som hör löpningen till egentligen. Men det ska kännas lätt i kroppen som jag är van att det alltid gör. Men inte nu. 

De senaste dagarna har jag känt mig seg och övertränad (???) och det är kanske inte så konstigt att jag känner så.  Dels är det förkylningstider och jag har "peppar peppar"  klarat mig hittills från att det ska bryta ut. Men kanske är det så att det är det som spökar genom att ligga och ruva i kroppen och vänta på rätt tillfälle att explodera och svalka i form av feberfrossa, som en solfjäder som breder ut sina vingar och svalkar mig en varm sommardag. 

Men förutom ovanstående faktum så har jag också sovit dåligt senaste tiden och vaknat några gånger per natt och även vaknat väldigt tidigt om morgonen utan att kunna somna om. Det blir alltid så då jag har saker att tänka på och nu är det mycket som jag håller på fixa som är avgörande för min framtid. Nå nog om detta, för löpningen brukar alltid ta bort all stress och ge kroppen ny energi, men eftersom den inte gjort det denna vecka är jag mer sliten än vanligt.

   Men kanske lättar det då jag får ta mina första löpsteg där uppe på Ormberget, känna vibrationerna och röra mig i takt till musiken. Kanske kommer det att bli mitt livs sämsta prestation dessa 18 km för dagen, men å andra sidan: Vad gör väl det om det blir ett härligt löppass med frisk luft och pigga ben. Mina förväntningar lägger jag på hyllan och lämnar hemma idag. Med två veckor till Lidingö är det heller inte värt att ta några risker. 

   Eftersom det är 18 km så laddar jag ändå med lite sportdryck nu för att tillgodogöra vätskebalansen i kroppen efter allt kaffe jag hinkat i mig denna morgon. Snart dags att välja kläderna för dagen och jag tror det får bli de långa löpartightsen och kortärmat.

Vi hörs snart.

ADIOS!!