Morgonupplevelser

Vaknade tidigt och såg genom persiennerna att solen lyste från en klarblå himmel.
  Hörde att hunden var vaken innifrån köket och jag kikade sömndrucket ut genom fönstret. Inte en människa ute  och en temperatur på 5 grader denna Lördag morgon. Det skulle bli en härlig morgonlöpning och premiär för att använda löparhandskarna för denns säsong.  Först en kopp kaffe och ett glas vatten, en halv banan och någon enstaka valnöt för att ladda energiförrådet.
    Det är någonting magiskt över en Lördag morgon och den vill man liksom ta till vara på. Mitt bästa sätt att hinna vara effektiv under helger eller under veckorna då man jobbar är att träna om morgonen. Då känner jag mig pigg hela dagen och väldigt avslappnad och nöjd. All annan fysisk aktivitet är en bonus. Att sedan kunna sätta sig ned med morgonkaffet och frukosten i lugn och ro medan det fortfarande är morgon är en förmån jag njuter mycket av och försöker ta till vara på. Jag gillar morgonen. Det är nog min favoritstund om dygnet.

    Lätta vindar och vajande träd som gungar i takt och ett öppet vatten med vitt skum som lägger sig intill land i väntan på att svepas ut igen. Små båtar vid hamnen som människor nyligen puttrat runt i en stekhet sommardag, som nu idag känns väldigt avlägsen. Sommaren är förbi, men den lämnar till oss många fina minnen att leva vidare på. Snart kommer vattnet att vara fyllt avis och jag hittar nya saker att uppskatta i det. Gnistrande snö kan också vara vackert.
       Tar vägen förbi kanalen på hemvägen och de små ojämna stigarna är leriga efter de senaste dagarnas regninvasion. Kvar finns några pölar som inte hunnit torka upp för att temperaturerna inte längre är värmande som innan. Träplankorna längs kanalen är fuktiga och aningen halkiga. Frosten är inte långt borta nu och där hemma har den fortfarande kommit. Hemma några mil norrut.


    Fortsätter min färd längs efter vattnet och ser att kanotklubben har satt ut sina banor i det iskalla vattnet. Plötsligt minns jag den gången jag var tvungen välta omkull i kanoten under min idrottslärarutbidning. Det kalla vattnet som överrumplade mig trots flera minuters gruvande och nervositet. Hur jag tappert klamrade mig upp i kanoten fortfarande nerkyld av vatten massorna. Vilka tokiga saker jag fått utsätta mig under den utbildningen.
    Närmar mig målet och mina tio kilometer. Pulsen är lugn och foglig och min snittfart 5.05 minuter per kilometer vittnar om ett härligt löppass där jag haft möjlighet att öppna ögonen och ta till vara på nuet. Se det som omgiver mig, nästan som en form av Mindfulness. Att leva i nuet och se sig om, något vi ofta glömmer bort när vi hafsar oss fram i livet.  Trots det är jag svettig, nöjd och mycket belåten.

-Nu är jag redo att möta dagen .

-Är du???

ADIOS!!