Sitter i soffan en Söndag och myser och kopplar av efter att ha varit ute t fots löpandes 1o km i skogen i ett oootroligt härligt höstväder. Jag fullkomligt älskar hösten, denna väder, denna temperatur och den lätta dimman om morgonen och den aningen småkyliga luften som fyller lungorna. Mina tankar går kors och tvärs, men framförallt t kommande helg, redan nu. Med fötterna på bordet smiuder jag en plan, för planer är bra! Bara de håller och inte spolierar.
Om jag skulle ha en fart på någonstans mellan 4.30-4.45 minuter per kilometer så innebär det att jag kommer fixa en tid på runt 2 timmar och 30 minuter på Lidingöloppet. Om jag ska lyssna på vad kroppen säger så blir det inte alls omöjligt med tanke på att det idag kändes lätt trots att förkylningens eftersläntringar finns kvar och förmodligen så kommer göra också på Lördag kl 12.40 då starten går genom att lämna efter sig en kropp som inte kunnat köra någon riktig kvalitetsträning och ladda psyket, vilket skriker efter intervallerpassintervaller nu!
Om jag ska våga så bör jag våga utmana mig själv och redan från start gå ut lite hårdare med en fart på runt 4 minuter per kilometer och sedan hålla den eftersom jag vet av erfarenhet av jag tappar fart i uppförsbackarna och och inte har en teknik ännu, som ger mig mycket fart när det går utför. Och här är det ju heller inga små kullar vi talar om, utan riktiga mördarbackar. Men farten i början torde hjälpa mig att inte hamna i flaskhalsens stockning.
Om jag ska leva upp till mig själv och det jag kan prestera så ska jag göra mitt bästa och ta en kilometer i taget med att dela upp loppet etapper, som gör att man hela tiden befinner sig någonstans i slutet, även i de partier då jag i synnerhet vet att kroppen kommer be mig sluta, hjärtat kommer bulta som en hammare i bröstet och mjölksyran kommer bränna i mina ben.
Och om jag ska känna mig nöjd med det som väntar så ska jag INTE fega! Inte hålla inne med krafterna, inte ligga och puttra på en hastighet som känns för lätt bara för att det är det jag har bestämt mig för innan.
Veckan som varit. Tja, rent vädermässigt har det regnat mest hela tiden förutom de tre senaste dagarna som bjudit på härligt höstväder och dagens löpning bjöd på en luft så uppfriskande att jag kunnat fortsätta hur länge som helst, om det inte varit för att jag måste vara klok och fortfarande inse att jag inte är helt frisk. Ännu!! Funderingarna kommer och förväntningarna höjs liksom pirret i magen inför Lördagens 30 km. Men ännu är det tid kvar. Tid att ladda mentalt. Det andra är det liksom för sent att göra så mycket åt.
ADIOS!!
Om jag skulle ha en fart på någonstans mellan 4.30-4.45 minuter per kilometer så innebär det att jag kommer fixa en tid på runt 2 timmar och 30 minuter på Lidingöloppet. Om jag ska lyssna på vad kroppen säger så blir det inte alls omöjligt med tanke på att det idag kändes lätt trots att förkylningens eftersläntringar finns kvar och förmodligen så kommer göra också på Lördag kl 12.40 då starten går genom att lämna efter sig en kropp som inte kunnat köra någon riktig kvalitetsträning och ladda psyket, vilket skriker efter intervallerpassintervaller nu!
Om jag ska våga så bör jag våga utmana mig själv och redan från start gå ut lite hårdare med en fart på runt 4 minuter per kilometer och sedan hålla den eftersom jag vet av erfarenhet av jag tappar fart i uppförsbackarna och och inte har en teknik ännu, som ger mig mycket fart när det går utför. Och här är det ju heller inga små kullar vi talar om, utan riktiga mördarbackar. Men farten i början torde hjälpa mig att inte hamna i flaskhalsens stockning.
Om jag ska leva upp till mig själv och det jag kan prestera så ska jag göra mitt bästa och ta en kilometer i taget med att dela upp loppet etapper, som gör att man hela tiden befinner sig någonstans i slutet, även i de partier då jag i synnerhet vet att kroppen kommer be mig sluta, hjärtat kommer bulta som en hammare i bröstet och mjölksyran kommer bränna i mina ben.
Och om jag ska känna mig nöjd med det som väntar så ska jag INTE fega! Inte hålla inne med krafterna, inte ligga och puttra på en hastighet som känns för lätt bara för att det är det jag har bestämt mig för innan.
Veckan som varit. Tja, rent vädermässigt har det regnat mest hela tiden förutom de tre senaste dagarna som bjudit på härligt höstväder och dagens löpning bjöd på en luft så uppfriskande att jag kunnat fortsätta hur länge som helst, om det inte varit för att jag måste vara klok och fortfarande inse att jag inte är helt frisk. Ännu!! Funderingarna kommer och förväntningarna höjs liksom pirret i magen inför Lördagens 30 km. Men ännu är det tid kvar. Tid att ladda mentalt. Det andra är det liksom för sent att göra så mycket åt.
ADIOS!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar