Vem kan du lita på egentligen?
Vi ställs ständigt inför situationer när vi inser att vi kanske skulle ha agerat annorlunda. Vi menar väl, men det misstolkas och leder till att det sticker i ögonen på någon annan. De ögon som ser dig och som du ser rakt in in och som verkar vara de mest ärliga ögonen med den klaraste blicken, är
endast höken som vakar över dig , redo att sätta sina klor i dig, när du minst anar det.
Vi ställs ständigt inför situationer när vi inser att vi kanske skulle ha agerat annorlunda. Vi menar väl, men det misstolkas och leder till att det sticker i ögonen på någon annan. De ögon som ser dig och som du ser rakt in in och som verkar vara de mest ärliga ögonen med den klaraste blicken, är
endast höken som vakar över dig , redo att sätta sina klor i dig, när du minst anar det.
Du mår dåligt på jobbet för att du anser att du har för mycket att göra, vilket du kanske också har. Du är relativt ny i verksamheten och dessutom ung. Kanske har du en mun som inte alltid tiger i kluriga situationer, men du sköter ditt arbete exemplariskt. Du är en rak och ärlig person som alltid ser till kollegors bästa. Du klappar på axeln och du frågar hur det är. Du finns där, men när det verkligen gäller och du öppnar upp hela din existens. Ja då finns ingen där för dig.
Du sitter i ett rum och pratar med människor du litar på om saker som ni alla har gemensamt. Ni kämpar, ni sliter, ni offrar och ni riskerar, för insikten om att ni skall veta att ni varje dag går hem med en vetskap om att ni gjort vad ni kunnat. Men detta till trots så saknas bekräftelsen av att ha lyckas. Sakta konstaterar ni att ni leker med elden och att den, innan ni vet ordet av har hunnit spridas likt ett öppet och brinnande fält redo att förinta. Ditt hjärta fylls med lugn och förtroende, tills någon förkastar det och får dig att framstå som en förrädare. Du, som bara förlitat, och aldrig velat ha något annat än stöd
Bra vill ha bättre och mer vill ha mest. Du är inte riktigt nöjd, men vem ska du prata med när det kommer till förändringar utan att riskera att vara vek, falsk eller omyndig till att hantera dina arbetsuppgifter.. Det är lätt att bördan blir för stor hos en person med med engagemang och stora ambitioner. Men är det inte chefens uppgift att se till att ryggsäcken inte packas fel och blir baktung? Det ska väl inte behöva gå så långt att du skall tvivla på din egen kompetens, endast för att du inte fixar allting själv Så långt att du väljer att gå omvägar förbi ledningens kontor för att inte riskera att störa, en person med en lön dubbelt så hög som din och som gått den långa vägen och valt att leda in andra på den, för att de inte skall förvirra sig och gå vilse.....
Ovanstående situationer är ingenting som är självupplevt av skribenten på denna blogg, (JAG), utan det är situationer som skribenten menar, finns i varje människas erfarenhetsförråd. Vi ser kollegor må dåligt varje dag. Vi ser chefer som är sönderstressade och har tunnelseende, vi ser vänner, bekanta ja till och med främlingar fara illa, vi ser vår egen spegelbild och konstaterar att det är ytterligare än sådan dag. Men hur många av oss skulle reagera när det verkligen gäller? Vi ser det vi vill se i ofrivilliga situationer, men vi ser sällan till vårt eget bästa och trots att vi ser till andras fördel, är det oftast vi själva som blir lidande, om inte av fysiska åkommor för att vi vågade stå upp för en annan, så av skuld för att vi inte gjorde det. Varför? Jo för att vi vill för mycket och tror för lite om oss själva och om varandra. Eller för att vi tror så mycket om oss själva att vi inte bryr oss om allt annat.
Vem är egentligen det?
Med fötterna på soffbordet och de vita strumporna nerhasade så att stortån gluttar fram, någonstans. Med ömma vader som har knådats för att de skall få tillbaka sin mjukhet efter de senaste dagarna, veckorna och månadernas många mil av njutning. Med flätor hängande mot bröstkanten för att det blivit långt av två månaders icke existerande frisörbesök och solkysst av en varm och ljummen sommar. Med blicken långt bort, drömmande, bejakande men ändå närvarande tar jag kväll. Det om något, kan jag lita på?
Söt bild ovan som säger mer än de få orden
Jag antar du gör detsamma?
ADIOS!
Du sitter i ett rum och pratar med människor du litar på om saker som ni alla har gemensamt. Ni kämpar, ni sliter, ni offrar och ni riskerar, för insikten om att ni skall veta att ni varje dag går hem med en vetskap om att ni gjort vad ni kunnat. Men detta till trots så saknas bekräftelsen av att ha lyckas. Sakta konstaterar ni att ni leker med elden och att den, innan ni vet ordet av har hunnit spridas likt ett öppet och brinnande fält redo att förinta. Ditt hjärta fylls med lugn och förtroende, tills någon förkastar det och får dig att framstå som en förrädare. Du, som bara förlitat, och aldrig velat ha något annat än stöd
Bra vill ha bättre och mer vill ha mest. Du är inte riktigt nöjd, men vem ska du prata med när det kommer till förändringar utan att riskera att vara vek, falsk eller omyndig till att hantera dina arbetsuppgifter.. Det är lätt att bördan blir för stor hos en person med med engagemang och stora ambitioner. Men är det inte chefens uppgift att se till att ryggsäcken inte packas fel och blir baktung? Det ska väl inte behöva gå så långt att du skall tvivla på din egen kompetens, endast för att du inte fixar allting själv Så långt att du väljer att gå omvägar förbi ledningens kontor för att inte riskera att störa, en person med en lön dubbelt så hög som din och som gått den långa vägen och valt att leda in andra på den, för att de inte skall förvirra sig och gå vilse.....
Ovanstående situationer är ingenting som är självupplevt av skribenten på denna blogg, (JAG), utan det är situationer som skribenten menar, finns i varje människas erfarenhetsförråd. Vi ser kollegor må dåligt varje dag. Vi ser chefer som är sönderstressade och har tunnelseende, vi ser vänner, bekanta ja till och med främlingar fara illa, vi ser vår egen spegelbild och konstaterar att det är ytterligare än sådan dag. Men hur många av oss skulle reagera när det verkligen gäller? Vi ser det vi vill se i ofrivilliga situationer, men vi ser sällan till vårt eget bästa och trots att vi ser till andras fördel, är det oftast vi själva som blir lidande, om inte av fysiska åkommor för att vi vågade stå upp för en annan, så av skuld för att vi inte gjorde det. Varför? Jo för att vi vill för mycket och tror för lite om oss själva och om varandra. Eller för att vi tror så mycket om oss själva att vi inte bryr oss om allt annat.
Med fötterna på soffbordet och de vita strumporna nerhasade så att stortån gluttar fram, någonstans. Med ömma vader som har knådats för att de skall få tillbaka sin mjukhet efter de senaste dagarna, veckorna och månadernas många mil av njutning. Med flätor hängande mot bröstkanten för att det blivit långt av två månaders icke existerande frisörbesök och solkysst av en varm och ljummen sommar. Med blicken långt bort, drömmande, bejakande men ändå närvarande tar jag kväll. Det om något, kan jag lita på?
Jag antar du gör detsamma?
ADIOS!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar