Från distans till intervall.

Jag ser tillbaka i backspegeln på en vinter och en vår då jag lärt mig mycket om mig själv på olika sätt och vis och som gett mig mersmak på en av mina största passioner i livet. Träning. 2011 är året då jag vågade börja satsa på min löpning genom att våga prestera på tävlingar och på träningar för att faktiskt se att jag är duktig, även om det egentligen inte behövs bevis på det då det största tillgången som min träning ger är just frihet. Med vinden mot kinden.
       Jag minns mitt första Stockholms marathon med en målgång på 4.15 och en snitt puls på 127. Med otroligt mycket krafter kvar vid målgång så grät jag av glädje för att jag tagit mig i mål och det var knappt så jag trodde det själv. Att jag skulle ta mig i mål alltså. Detta kära vänner, är att underskatta sig själv och sin potential om något. Människor som sprungit innan talade om det där " Om att gå in i väggen!", men vad de glömde var att de pratar med en individ som i princip tränar som en elitidrottare. Min kropp kan det där med att nöta.... 
     Otaliga är de gånger jag löptränat med någon som med andan i halsen kommit i mål med svetten rinnande. På mig har det knappt varit synbart eller märkbart.  Mil efter mil har jag ofta legat i mitt bekvämlighets tempo och tränat upp min uthållighet desto mer. Klart att jag gått framåt, men när jag inte vågat köra fullt ut så har jag heller inte presterat så bra som jag kunnat .
     Idag har jag släppt lite på mitt bekvämlighets tempo och därmed gått utanför min trygghets zon. Det har lett till att jag kunnat se att mina resultat på ett helt annat sätt.   Mina resultat har säkerligen funnits där innan, men jag har inte låtit dem skina genom. Jag tror också att det har att göra med att jag blivit lite mer tävlingsinriktad och vill göra goda resultat. Förut nöjde jag mig bara över att vara med i en tävling. Som Lidingöloppet till exempel. Jag var lycklig över att ha lunkat runt med en hyfsad tid. I år är mitt mål att sänka tiden med 20 minuter. Och det mina vänner. Det kunde jag haft som målm redan förra året om jag inte brytit tån 5 veckor före.
      Trots att jag är hel nöjd med mitt senaste marathon så vet jag att jag har mycket kvar att ge om jag bara hade vågat pressa mig själv lite mer och lämna det här tänket: "Ja men jag lägger mig väl någonstans runt 5.10 per km!".   När jag egentligen lätt kunnat ligga på 4.45. Man kan alltid jobba med sitt psyke eftersom det oftast är det som sätter upp hinder och då inte bara när det handlar om träning utom om livet i allmänhet.

Sedan skulle jag vilja avsluta med att skriva om fördelarna med att faktiskt successivt stegra sin träning och låta det ta tid att bygga upp alla muskler som håller upp knänen och som skall ta emot den belastning som du utsätter dina muskler, leder och ligament för då du sätter ner foten vid löpning. Jag hör ofta människor som påstår att de inte kan löpträna för att de får ont i knänen, benhinneinflammation och hälseneproblem och visst är det självklart så att vissa av oss inte är byggda för att löpträna och därmed också drar på sig skador lättare.  Ju lättare vi är i kroppen, desto bättre och smidigare upplever vi att löpningen går. Men jag tror framför allt att det beror på att man har liiiiiiite för höga ambitioner och sliter ut sig innan men ens fått chansen att börja njuta. För börja njuta det kommer man att göra. Man måste bara låta det ta tid att hitta takten och efter ett tag faktiskt kunna kasta taktpinnen och bara ta sikte mot trädtopparna. För när du kan göra det.....
Ja då  vet du att du är ett med löpningen.
        Intervallträning i all ära, ,men det sliter faktiskt mer än man tror på kroppen.  Blodsmak i munnen. Tja, det är ju iofs ett bevis på att du tagit ut dig, men varför måste du ta ut dig så mycket och vem är det som vinner på det i längden? Inte skotillverkaren som gjort dina skor eftersom du kommer placera dem på någon hylla som samlar damm. Inte ditt hjärta eftersom det inte kommer få någon kontunitet för att du kommer lägga av innan du sänkt din vilopuls överhuvudtaget. Och inte heller du som människa.  I långa loppet. Som löpare, eller som någon annan motions idrottare överhuvudtaget.
    Jag tror att det är just det faktum att jag varit så duktig på att hitta ett bekvämlighets tempo, som gjort att löpning faktiskt är så bekvämt och skönt för mig.   Träningen kommer ge resultat ändå och du kommer också att vara förberedd den dagen du börjar lägga in lite intervaller för att finputsa dina tider. Och det räcker med ett intervallpass i veckan för att det skall ge effekt. Vill man utmana sig ytterligare kan man lägga in ett backpass också. Däremellan anser jag att distansträningen är den bästa för att undvika skador.

När det gäller min egen träning så ser jag nu fram emot mitt första intervallpass sedan den hemska hostan som jag drabbades av för en vecka sedan. Nu har halsontet dock försvunnit och jag har fått tillbaka rösten och lämnat målbrottet.  I dag ska jag ut och löpa tänkte jag. Naturligtvis blir det distanspass. =)

ADIOS!!!

J