Massa ny energi

Att se mitt älskade Lund från luften och att se dess grannhet närma sig mig, väckte många minnen och framför allt så många känslor från upplevelser jag haft och samlat på mig under den fjärdedel av mitt liv som jag bott där .

Skåne om våren, så vackert, så prunkande så grönt och så frodigt, ja och när till och med lukten från skogar, parker och gator tränger sig in i en och stannar för att påminna en länge, länge om min sista löpning i Lund för denna vår, som jag hade i Skrylleskogen på de spår där jag än idag kunde se henne springa runt med nosen i backen luktandes på omgivningen, eller blöt av det smutsiga lilla vattendrag som hon alltid älskade att bada i när vi brukade passera bron precis innan målgång. . Kanske inte för alltid har jag lämnat Skåne, men ett är ändå säkert att denna minnesvärda och tänkvärda tripp har fått mig att inse ett och annat om hur vi människor springer fram i livet utan att ibland tillåta oss att stanna upp och reflektera över hur vi verkligen mår... Lugn, stillhet, glädje utan att vara påtvingat. Ingen stress, inga krav, bara fullständig lycka.

Lundaloppet igen längst efter kullerstensgator och vackra gamla byggnader och upplevd känsla av att komma framskridande förbi Stortorget, Af Borgen, Botaniska trädgården och Mårtenstorget med en övertygande påhejjande publik som fullkomligt lyfte oss löpare fram i den 22 gradiga värmen som känns som tropikerna längs de trånga gatorna,

Södra Esplanaden som mötte mig med pigga ben och en undran över kommande reaktioner av att se mitt första hem i Lund? Skulle jag skratta eller gråta? Falla eller lyfta?

Vid kröken mittemot parkeringshuset var det nästan som jag såg dig stå där väntandes. Det var som om jag såg mig själv gå in genom den trånga porten och in i den ovårdade, men ack så charmiga trädgården, där jag delat så många skratt med människor jag sent kommer glömma. Människor som finns kvar i mitt liv, men också de som tagit andra vägar.

En strålande sol som mötte oss och som inte har lyst med sin fråvaro under en endaste dag av vår resa, precis som den också gjorde den allra första gången jag stod på Skånsk mark och kunde andas in den härliga luften som blev början på något nytt i mitt liv, men absolut inte slutet eftersom att livet ständigt är fyllt av utmaningar.

Då var jag tjugo år, nykläckt student och aningen blyg med inte alls samma självsäkerhet som jag kan dela med mig av idag och som jag faktiskt har Skåne att tacka för mycket av de 6 år som staden med dess leende och belevade människor gett mig..

De gröna ängar och vidder på landet ut i avkopplingens barriär, omgiven av så mycket kärlek och godhet. Vänliga och kloka ögon, smaskig rabarberpaj, precis som i gamla tider, fast ändå i nya, trots att det kändes som om tiden stått still, men ändå inte. Det vackra huset med de genuina möblerna och doften av nygammalt blandat med dofter från delikat mat som jag ännu kan känna smaken av i min mun.

Tårögt farväl av de bästa och mysigaste människor jag mött och som alltid, alltid, vad som än händer, kommer ha en stor plats i mitt hjärta. En kram och ett försök till övertygelse till att tro att vi kommer träffas snart igen och att det inte skall behöva ta en evighet till dess igen. Minnen, stillhet, otrolig utsikt från det lilla fönstret där jag ibland tvingat mig till att få stå och diska i soluppgång och solnedgång eller sett hundarna busa omkring ute i gräset utan tendens till inskränkt frihet.

Minnen från förr. Tårar på väg att torka. Skratt som dock aldrig klingar av, men dock ändå:

Nya minnen. Nya människor ocn nya perspektiv och upptäckter hos sig själv, både som löpare och som människa.

Staden i mitt hjärta försvinner sakta under mig. Tårarna på min kind rinner inte fullt lika snabbt ner för mina kinder och saknaden i mitt hjärta ter sig inte fullt lika genomborrande nu, som då.

Det har jag dig att tacka för.

-" Jag åker nu. Men jag kommer tillbaka....."