Lyckorus och känsla av belåtenhet.

Årets snyggaste tröja någonsin och den sitter som en smäck. Inte för lång och inte heller för kort, som den var förra året. Sponsrad av Asics.


Allting började en dag för några år sedan då jag insåg att jag var fast. Fast i ett beroende. Inte ett sådant beroende som man kan jämföra med cigaretter eller alkohol, men dock ett gift som min kropp och mitt psyke behöver för att må bra. Mitt beroende var löpningen och känslan av att springa. Att springa, inte nödvändigtvis fort, eller långt, men att kunna göra det i en jämn fart och att hitta den perfekta känslan i varendaste löpsteg.
   Att bli bättre är inte nödvändigt för mig egentligen, utan bara att få vara ute och ta del av den friska luften är belöning nog. Resten kommer på köpet och det var därför jag intalade mig själv att jag skulle ta gårdagens utmaning som en utflykt. Jag skulle ta mig runt och ligga på en fart någonstans runt 5.2O, men sedan insåg jag plötsligt att den farten numera var promenadtempo för mig.




Hur jag än vände och vred på det så gick det inte att hitta känlan den där morgonen den 28 maj, 2011. Allting kändes på något sätt föga färglöst. Så grått och tråkigt att jag ibland undrade om himmelen skulle rämna ner totalt och inte bara lämna ifrån sig några få regndroppar utan flera liter. Kläderna kändes fel  och benen kändes tunga.  Människor runt omkring mig verkade vara fulla av energi och spring i benen. Förväntansfulla över att ta den av Stockholm och bli invaggade av de många tusen människor som skulle befinna sig ute denna dag för att hjälpa till. Men det var något som saknades.


Nervositeten fanns inte heller hos mig och det borde ju vara lägkligt att ha ett stim av fjärilar i magen innan, eller? Jag kände mig lugn och känslan skrämde mig. Magen reagerade heller inte, vilket den alltid brukade göra inför en tävling då jag kände att jag ville och skulle prestera.


Startskotten gick och det tog mig 2 minuter att passera startlinjen.  Totalt 16500 startande till årets största kraftprov bland oss löpare, i Sverige. I vår vackra huvudstad.  En vink till luftballongen och ett sista försök till att hitta känslan, driven och entusiasmen.


Allting flöt på så bra från start och jag började undra när jag skulle känna att jag inte orkade hålla det där tempot på 5 minuter per kilometer? Som vanligt så sätter jag själv upp mina hinder i skallen och började ganska tidigt tänka och intala mig själv att 4.3 mil är en lång sträcka så att du måste tänka på att du ska hålla hela vägen. Det är en äckligt lång sträcka när jag tänker efter och en människa som utsätter sig kropp för detta är inget annat än en idiot i många andras ögon. Men världen behöver idioter också. Så jag bjuder gärna på det. Jag vet nu att jag fixar det. Jag torde fixa vad som helst efter detta. =)


Vätskekontroll på vätskekontroll passerades och målmedveten som jag är så hade jag bestämt att stanna och dricka  var 5e kilometer, men gudarna skall veta att vattnet till slut smakade så illa i min mun och att den inte släckte min törst utan fick mig att bli kall inombords. Energidrycken såg äcklig ut i de små insjunkna plastmuggarna som folk bara slängde hejvilt i farten utan att tänka på någonting annat än sig själv, sin tid och att komma i mål. Jag var inte mycket bättre själv. Jag frös. Frös om händerna och skorna fastnade mot asfalten efter 3 mila Coca-cola kontrollen som jag hoppade över, för jag dricker ju inte Cola. Precis som om den hade gjort någon skada efter 30 kilometer då glykogenet för länge sedan är borta.




Det är så mycket känslor som fyller mig nu, då  jag reflekterar efteråt. Någonstans runt 15 kilometer började det kännas tråkigt , för om jag hade varit ute min vanliga träningsrunda så hade jag varit mer än nöjd när jag hade kört ett 15 kilometers pass, men då plötsligt så uppenbarade sig ryggen på en person som hjälpte mig runt och fick mig att faktiskt inse att jag kunde hålla ett högre tempo. Utan hans ryggtavla så tror jag inte att jag hade haft motivationen att öka farten, för till saken hör att man känner sig så nöjd bara av att springa mil efter mil att man ibland glömmer att det kanske bor en tävlingsdjävul någonstans långt inne i en själv, trots allt. Det var den som jag hittade igår. Jag tänkte också på min familj som följde mig genom datorn och vid varje upphöjnad som mätte min tid så visste jag att min mammas oro skulle bli mindre och mindre. Vid varje monitor som visade tiden så visste jag att pappas stolthet skulle bli större och större.


När benen värker , höften hugger och kroppen skriker till dig i kör om att du ska sluta springa, sluta träna, då är det en kamp att kunna göra just det motsatta. Nämligen att fortsätta. Om kroppen skulle vara trött och andfådd så skulle det vara mycket lättare, men den är inte det utan det som händer är att huvudet och psyket signalerar att det finns så mycket annat som roligare att göra. Plötsligt ser den där ölen som grabbarna strax innan Västerlångbron stod med så ofantligt god ut. Och plötsligt ser det ut att gå få fasligt lätt för alla andra människor, förutom för en själv. Plötsligt vill inte mitt ansikte le längre, utan mina mungipor vill gymnastiksera neråt istället för uppåt och det är då man börjar känna efter mer på varje signal som kroppen sänder ut.


Men sedan närmar jag mig. Vid fyra mil så känns benen plöstligt så lätta igen och jag börjar kunna längta efter publikens jubel på läktaren när jag kommer in på stadion med sikte på målgången. Två kilometer. De längsta jag gjort i mitt liv. Jag tittar på på min pulsklocka och noterar att jag endast sprungit 800 meter sedan sist. Men så ser jag svängen och målet uppenbarar sig. jag ler, jag skenar och jag fullständigt ryser av lycka när jag lägger i den högsta växeln och plockar nästan 100 placeringar bara de sista 200 metrarna.  Jag höjer mina händer i luften och världen stannar. Jag är i mål och jag har gjort det på en tid jag inte trodde jag skulle gjort. Jag har sprungit Stockholms marathon på 3 timmar och 35 minuter.

Det är dagen efter. Den ömmande höften börjar så sakteliga bli sig själv igen och jag kan återigen se fram emot nästan gång jag ska få springa igen. Jag längtar. Ja jag längtar till och med tills den dagen jag gör ett marathon igen. För den dagen kommer. Var så säker.