Nu är jag så där härligt proppmätt och full av allt som kroppen behöver. Eller??

Jag möter ständigt människor i min närhet som av en eller flera anledningar försöker gå ner i vikt. Många av dem vågar fråga mig om råd och jag tror det beror på att jag faktiskt har en sund inställning till mat för att orka med min träning eller de mål jag tränar inför. Jag vågar påstå att den mat du stoppar i dig är A och O för både hur du orkar och hur du ser dig själv i spegeln.

   Jag anser också att det är just hur du ser dig själv som är det viktigaste i slutändan. Att du är nöjd med dig själv trots skavanker. Om våren märker man en uppåtvåg när det gäller träning och jag tror att denna startar någonstans på lugnt vatten där en osäkerhet finns av att inte bli accepterad, för den man är. Det ena leder till det andra och till slut kanske ambitionen helt försvinner för att man helt enkelt inte märker någon förändring. Uppoffring på uppoffring leder till frustration eftersom att undersökningar faktiskt, enligt tidningen Fitness magazine, visar att det första vi kvinnor lägger märke till hos varandra är, hur kroppen ser ut. Enligt den skapar vi en uppfattning om varandra, vilket egentligen kan tyckas vara bisarrt. Skall det verkligen vara så?

 Vem har sagt att en smal människa är lyckligare? Och vem är det som egentligen sätter upp de ideal vi har?    Om vikten däremot börjar bli ett problem som sakta när och tär, så är det kanske dags att se över sin livsstil. Kilon som kommer smygande, trots att du tycker att du äter bra och rör dig okej. Har du tänkt på att du kanske rent av äter för lite mat, så att din kropp ställer in sig på svält? Har du tänkt på att du kanske äter för stora portioner eller vid fel tidpunkt på dygnet?Har du tänkt på att du kanske var så förbaskat hungrig när du stod där i kön till Ica tidigare i dag så att du inte reflekterade över att du lät den där Dajmen slinka ner i all hast? Och har du tänkt på att det som är rätt för din väninna, kanske inte är rätt för dig på grund av att vår förbränning till stora delar hänger ihop med vilket anlag vi har.

Ett av mina stora intressen är just kosten och jag anser att den är enormt viktig när det kommer till våra prestationer. Själv är jag nästan aldrig hungrig numera eftersom jag inte tillåter mig själv att bli det. Jag äter så pass mycket fibrer så att jag håller mig mätt och jag ser till att alltid försöka äta inom i allafall en tretimmars period. För gör jag inte det så blir jag omedelbart grinig, svajjig och trögtänkt, för att inte tala om att jag fullständigt kastar i mig maten istället för att njuta av den, när den väl är klar.

Det finns alltid något att jobba med när det gäller kosten och själv är jag medveten om att jag borde äta mer kött och järnrik mat . Trots att jag inte är vegetarian så blir det sällan kött till middag, vilket jag försöker kompensera med andra protein och järnrika produkter som bönor och linser.

Vi lär så länge vi lever  men jag vågar påstå att färgrik mat gör middag och lunch mycket roligare. Vem vill egentligen ha en tråkig måltid utan någon annan färg än brunt och beige? Inte någon som vill sitta länge och äta i allafall..

Broccoli, Aubergine, rödlök  i ugn med massa olivolja över. Tonfiskgryta med Koccosmjölk och krossade tomater. Fullkornspasta och Ryvita knäckebröd med extrasaltat Bregott.

Så snälla maten. Om jag äter tills magen står i fyra hörn idag. Hjälper du då mina muskler att snabbt bli pigga i gen? Och lovar du att ge mig massa energi till att göra ett bra arbete i morgon?



I dag är det Vårruset i Luleå och jag håller tummarna för alla tjejer som skall springa, lunka eller gå. Det blir en härlig upplevelse, det kan jag lova.  Hade mer än gärna velat vara med, men mina ben är inte med mig riktigt ännu efter helgens prestation. Förmodligen är det allt för många muskelfibrer ihjälslagna, men nya på väg som kommer bli om möjligt ännu mer starka.  Idag körde jag det första träningspasset efter maran och kan måste erkänna att benen var tunga som blyklumpar på min lilla korta uppvärmning och nedvarvningsjogg bort till Helex. Styrkepasset gick dock bättre och det var skönt att köra lite avbrytande överkroppsträning.  Framöver blir det ett milpass på Onsdag och sedan endast strandjogging på stranden i Side, som jag hört skall vara underbar att springa längs efter. Jag ser fram emot att jogga i soluppgång innan den värsta värmen kommer och sedan avnjuta en , förhoppningsvis, god frukostbuffe tillsammans med bland andra min allra käraste mamma.
    Det har nu gått två dagar sedan maran och jag längtar verkligen redan efter nästa gång jag skall delta.  Första tanken efteråt och under loppet är: ALDRIG MER! Men sedan dröjer det inte länge innan den rätta känslan intar både kropp och knopp och man inser vilken otrolig bedrift man faktiskt gjort.  Jag skulle lätt kunna delta i fler maror världen över eftersom jag anser att löpning är ett perfekt sett att upptäcka nya perspektiv på tillvaron, och nya platser dessutom.  Tänk att springa Barcelona Marathon, eller Nwe York Marathon. Jag vet ärligt inte om jag skulle fixa Honulolu Marathon på grund av värmen eftersom jag vet att jag ALDRIG presterar lika bra i ett tropiskt land som här hemma ungefär som vädret är nu.  Jag drömmer vidare och smider planer.
    Lidingöloppet blir den 25 September och jag hoppas innerligt på att inte hamna i en lika långsam startgrupp som förra året.  Om allting går som planerat så åker jag till Nilliwaara för att testspringa ett terränglopp och då kansek jag kan seeda in mig på den tiden om den nu är någonting att hurra för. Jag längtar efter den friska fjällluften och tror det skulle bli en underbar upplevelse att springa där uppe i trakterna kring Gällivare. Det är ju så fin och frisk där uppe.

För övrigt vill jag bara tacka för alla gratulationer och lyckoönskningar inför denna Stockholms Marathon 2011. Det värmer att läsa att människor hållit sina tummar för mig och hejjat under dagen.