Har fått många frågor idag på jobbet om hur jag ska ladda nu innan mina kommande tävlingar och egentligen är mitt svar enkelt. Jag gör bara som jag brukar, för det är då det brukar gå som bäst. Jag laddar men jag gör det på mitt sätt. Det sätt som är bäst för mig, just här och nu.
För något år sedan sprang jag mitt första halvmarathon utan att ens ha planerat att vara med i en tävling. Jag hade vid det tillfället inte sprungit så långt förrut i ett svep , men i och med att jag bestämde mig spontant så behövde jag aldrig hinna med att börja känna någon press. Jag visste att jag torde fixa det rent konditionsmässigt, men jag sprang inte lika mycket då som jag gör idag och minj uthållighet var kanske inte lika effektiv då som idag. Men det gick så bra och jag tog det för vad det var och faktiskt är.
En rolig grej och ett sätt att utvecklas och att finna mer motivation för sin passion i livet, vare sig man är elittränande eller glad motionär. Det är varken mer eller mindre och skall heller så inte vara. Jag gjorde en bra tid den gången, men året efter hade jag större press på mig och eftersom att jag då visste att det faktiskt inte var en helt enkel match att springa en halvmara så funderade jag mer innan och hade olika teorier om hur jag skulle äta och dricka och ladda och allt det där ni vet. Det slutade med att jag gick och slog i kylskåpet hela morgonen och knaprade på än det ena och än det andra så att när loppet sedan inleddes så reagerade min mage, som redan var plågad av nervositeten, av allt jag stoppat i mig. Det ena ledde till det andra och jag kunde efteråt konstatera att jag gjorde en sämre tid, tappade mycket fart på sista tio kilometrarna och också insåg vilken viktig roll vår mage har när det handlar om hur vi mår och kan prestera. Både på tävlingar, träningar och andra saker som hör livet till.
Därför var det svaret jag och det är det svaret jag ger. Jag vet att jag kan 10 km distansen så bra och att det viktigaste för mig är att jag får lugn och ro blandad med trevligt sällskap innan en tävling. Jag dricker vatten regelbundet och jag äter bra mat som jag vet att min mage tål. Sömnen är viktig och att hitta en ro i kroppen trots att man är nervös, för det är man och det måste man få vara. Även om jag INTE skall sticka under stolen med att jag är en person som presterar bäst när någonting sker impulsivt utan vara allt för planerat. Det var som när jag skulle göra isvaksbadet med min utbildning, ett moment som jag gruvat mig för i flera års tid. Ett tag tänkte jag till och med byta yrkesval för att jag helt enkelt inte trodde att jag skulle fixa det. Jag intalade mig själv det och det var INTE bra för mig. Det skapade istället en inre stress och min kropp signalerade automatiskt en fara för något som sedan var över på några minuter och var en av de saker jag gjort i mitt liv som jag INTE skulle göra om, men ändå något jag var så förbannat stolt över. Hur jag löste det? Jo det var kanske ganska tarvligt egentligen, men jag berättade för min lärare om hur jag kände och hur detta skapade en ångest inom mig. Jag bad också henne om att hon inte skulle berätta för mig när det var dags förrän kvällen innan. Detta för att jag inte skulle hinna börja gruva mig och stressa upp mig själv. Vi kan alla hitta verktyg för att bemästra det som skrämmer oss i livet. Vissa vertyg och tillvägagångssätt är kanske inte alltid de bästa om man skall vara kritisk och analysera dem i detaljt, men det viktigaste är att det känns bra och att man tar sig igenom det som en vinnare.
Vet inte hur jag hamnade på detta området nu eftersom det egentligen inte har så mycket att göra med mina kommande tävlingar, men jag tror att det finns en likhet mellan dem. Det finns säkerligen de som hellre skulle välja att göra ett isvaksbad istället för ett marathon, men jag skulle ALDRIG ens fundera ens en sekund över vilket jag skulle välja.
I morgon representerar jag Luleå kommun och Örnässkolan och jag gör det för den gågna terminen som varit. För mig själv och för alla de underbara ungdomar jag fått lära känna under min tid på mitt arbete. Jag gör det för mina kollegor, de allra bästa människor som jag träffat och som jag verkligen hoppas att jag får fortsätta lära känna i framtiden, som kollegor, men också som individer. Jag gör det för min passion för löpningen och för det som jag en gång hatade för att det var jobbigt, tungt och onödigt. Hur kunde man välja att springa när det finns så många andra sätt att röra sig på? Jag gör det för Luleå och den staden jag älskar att bo och leva i bara det finns arbete och en framtid här, men det tror jag och det vill jag tro. Jag gör det och jag kommer göra det igen och igen och igen.
Men är det dumt att springa Ferruformmilen en vecka innan Stockholms marathon?
Nej är mitt svar. Det är aldrig dumt att springa och det finns inga brutna tår eller hinder i världen som kommer stoppa mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar