Glad påsk från trötta ben.

Ibland bara stämmer allt så bra trots att det börjat i en uppförsbacke och kanske inte den bästa kost uppladdningen för ett tvåmila pass. En frukost med ägg, havregryn, nötter och mjölk samt en smörgås med massa extrasaltat Bregott är det som byggt denna kropp =) Så därför fick en proteindrink och en rätt så lagom banan (ganska fin i formen) slinka ner i magen inna jag startade mitt pass klockan 12. Jag kände i benen, en lite tung känsla, i början efter mitt intervallpass igår på 55 min men allt eftersom jag passerade de tråkigaste raksträckorna och mest skogsfyllda partierna så gick det lättare och lättare. Dagens I -lands problem var huruvida jag skulle kunna fylla på med vätska eftersom att solen gassade ganska redigt från en nästintill klarblå himmel, men efter 10 km gjorde jag kort stopp hos mamma och pappas bekanta som bor nära vägen och där fick jag i mig ett vatten glas vilket satt fin och svalkade magen bra. När jag lämnade deras gård med 10 km kvar så gick det lätt, väldigt lätt och jag hade en massa roliga saker som jag tänkte på medan jag sprang, vilket verkligen kan hjälpa till. Jag hann gå igenom den kommande våren och stundande lopp och jag hann också gå igenom min garderob för att utröna vad jag ska ha på mig i morgon om det blir fest. Tyvärr hann jag konstatera att jag glömt mina leggins hemma i Luleå och nog hade det ju varit fint nu när det äntligen är vår att låta huden luftas och blottas lite?!
Jag hann också tänka på det här med relationer medan jag sprang och på människor som jag bryr mig om och inte vill ska försvinna ur mitt liv... någonsin. På människor som finns i mitt liv och som inte ger mig speciellt mycket. De finns där för att de ska göra det på grund av aspekter som inte jag kan påverka eller inverka. Svårigheten är att bara låta dessa människor passera utan att störa mig på dem, vilket jag kan ha en tendens att göra. Som min gamla kollega en gång sade:

"Det är inte värt att låta energitjuvar stjäla din energi!".

Kunde inte sagt det bättre själv.

Helt plötsligt var jag på Bränna bron och då började jag ösa på lite mer för de sista 2,5 kilometrarna. Rent psykist är det en reflex i kroppen som talar om att målet är nära och då får man nya krafter och nya kickar. Kanske kommer man in i den tredje andningen då eller så blir man bara så stolt över sig själv för att man har en kropp som bär en mil efter mil, i ur och skur utan att låta mig tappa fotfästet..

När jag närmade mig slutanhalten var det nästan så att jag kunnat fortsätta bara för att utmana mig själv och kanske få ihop en mara. Men jag gjorde inte det.. Med min fart jag höll idag skulle jag slå mitt gamla rekord i Stockholms marathon och det vore en härlig känsla.

Om det blir några fler långpass? Frågar man mig nu, så Nej! Frågar man mig om några timmar så är svaret raka motsatsen.

Vad min belöning är? Vetskapen om att ha ett härligt pass bakom mig i strålande sol och vetskapen om att jag ska knäcka en iskall Spendrups Bright Brew i trädgårdsmöblerna snart.

Ja, vadå då? Trodde man kanske inte om mig. Träningsfanatiker som jag är.

Skenet bedrar.
=)