Med luft under vingarna.

Att vara ledig är att vara fri som en fågel och kunna ta dagen precis som den kommer. Men precis som en fågel, precis släppt från en bur, kan känna sig aningen vilsen utan att rikigt hitta den där luften under vingarna. Kan också människan göra när den inser att den inte behöver göra allt det där som den normalt sett brukar göra. Fatta de där besluten som annars hör vardagen till, eller möta alla de där människorna och repetera samma gamla vardagsfraser.

Några stapplande steg, brutna vingslag som sakta lagas och allting går sin gilla gång igen. När man sedan ser allting från ovan så inser man hur fruktansvärt bra man faktiskt har det. Fri som en fågel. Obunden och alldeles, alldeles underbar. I en värld som ger ifrån sig så vackra färger, så underbara dofter och en natur nästan magisk. Snart ska jag vässa mina vingar och bbege mig neråt i vårt lavlånga land och kanske kommer jag att landa på de gula rapsfälten bara för en stund och suga in mig dess dofter innan jag flyger vidare mot de Vallmoröda Österlen.

Nu är det två veckor kvar till årets första tävling Lundaloppet och jag har bestämt mig för att våga ta ut svängarna då jag springer loppet. Mitt största fiende är att jag gärna lägger ribban lite lägre då jag tränar, men även jag jag springer tävlingar. Jag tycker om att springa i ett tempo som känns behagligt någonstans runt 65-70 procent av min maxkapacitet. Fördelen med intervallträning där jag pressar kroppen och hjärtat mer är att jag inte behöver håla på lika länge, så att rent tidsmässigt, är detta en väldigt effektiv träningstyp.

När jag däremot springer med andra så märker jag direkt att jag kan pressa mig själv mer genom att hålla ett snabbare tempo per kilometer. I morse bestämde jag mig för att göra bort träningen direkt jag steg upp . En proteindrink och en liten kopp kaffe och sedan jogg i 15 (3 km) min tills Tvärede backens början. Tvärede backen är ganska lång och suger musten ur benen men jag hade nästan önskat att den kunde varit lite brantare. Jag kollade på klockan och märkte att det tog 2 minuter att springa upp för backen och då slutade jag där det planade ut. I slutet låg jag på 162 i puls vilket är tämligen ansträngande men inte på någon varningsnivå för mjölksyra. Väl uppe så vände jag och joggade lugnt ner och med solen i ansiktet och den syrerika luften som morgonen hade att erbjuda var det inte något att klaga på.

Klockan stannade på 35 min då jag fortsatte att jogga hemåt , efter backen mynnat ut. Enda minuset är att vägen består av packat grus och att gruset på vissa delar av vägen är ganska stort vilket rullar under fötterna. Därför hade jag i Måndags lite ont i stortån som säkerligen spänt sig under passet. Idag är känningarna helt borta och jag kommer nog att kunna springa bra denna sista vecka med de gamla löparskorna innan de skrotas och får bli pensionärer.

Känns skönt att ha gjort ett intervallpass för veckan och nu är det några lätta pass kvar förutom Lördag då jag tänkte ge mig ut på en lång runda någonstans runt 18 km. Med drygt en månad kbar till Stockholms marathon så tror jag att det inte kommer göra någon skillnad att ligga och nöta längre än så och ska jag vara helt ärlig så tycker jag att det tar alldeles för mycket tid också. Livet är ju faktiskt mycket mer än träning, även om den givetsvis är en viktig del av livet den också.

Selma pinnade på bra bakom mig idag och eftersom att hon precis löpt klart så har hon hamnat i någon spiral då hon är aningen loj igen, vilket är vanligt hos tikar som precis löpt. Hon känns som en gammal tant, men när vi lekte med bollar ute i trädgården i förrgår så var hennes ungdomliga ådra tillbaka igen. Då fick hon sin dos av intervallträning eftersom hundar också behöver detta för sin kondition. Sådan matte, sådan hund.

Utsikten är enorm här från ovan och mina vingar känns inte brutna längre. De bär mig framåt och de visar mig in på stråk jag aldrig varit på innan, både medvetet ocvh omedvetet. De bär mig lätt och svepande framåt och friheten och landskapet under mig ter sig, inte längre, lika stort och främmande som det gjorde tidigare. Jag är på väg. På väg mot nya vidder. Jag har bestämt mig för att inte riktigt landa. Än.