I dag då jag kom hem till min lilla söta lägenhet låg mitt startbevis till Göteborgsvarvet och väntade på mig. En massa roliga erbjudanden till prenumerationer med gratis nummer till tidningar som handlar om löpning. Jag är seedad till startgrupp 2 och jag måste erkänna att jag blev så himla sugen på att åka ner till Göteborg för att springa nu när jag hamnat i den startgruppen. Kanske jag skulle åka och passa på att hälsa på min moster som jag inte sett på en massa herrans år. Kanske är detta en hint från ovan om något nytt som kommer hända i mitt liv och som håller upp nya dörrar för mig? Jag ser en väldigt vacker och gammal dörr med ett sånt här handtag som man kan slå mot dörren. På dörren sitter det ett litet hjärta men det finns ingen färg på hjärtat. Är det ett utan budskap om att någonting nytt håller på hända? Styrka och harmoni utan spår men ack så avslägset och långt ifrån krossat som hjärtan kan vara. Om man tittar noga kan man urskilja konturer av något som håller på att växa men när man tittar noga så ser man att det fortfarande är ett avstånd mellan hjärtat på dörren och de gamla träbjälkarna som sitter nedanför. Den dörren som någongång skall pryda mitt framtida boende.
Jag ser ofta symboler i allting som jag gör och ibland är det bra men ibland kan man röra till det också. Jag tror att det är en skada från mitt yrke där jag konstant söker efter symboler i det eleverna skriver. En symbol kan faktiskt höja ett betyg. I livet är det så att symboler finns överallt och försöker leda oss in på nya marker där vi varit, men också där vi aldrig satt vår fot.
Om vi gör det kan det bli bra eller så kan det barka "käpp rätt åt skogen" men ska jag vara helt ärlig så spelar detta ingen roll just nu. Det enda som spelar roll nu är att jag mår så himla bra och känner mig fullkomligt nöjd med livet och allting som det ger mig just nu.
Veckan som varit har gett balans, tid att fundera, tid ensam och tid med människor som jag älskar av hela mitt hjärta. Vad skulle jag göra utan er? Veckan har bjudit på en massa mil i benen med soligt väder och kinder som faktiskt blivit brunbrända igen. Träningen har flytit på bra och jag har än en gång konstaterat att jag INTE kommer springa fler marathon eftersom jag tycker att den distansen är lite to much. Pratade med en vän som skall åka till Frankrike för att springa ett bergslopp och jag blev lite sugen på en ny utmaning 2012: Swiss Alpine. 8 mil i en vacker natur vore det ultimata tävlingen för mig som också gillar att resa.
I förrgår då jag var ute och sprang 2 mil så hann jag aldrig komma till det stadiet när det började kännas tungt utan allting flöt liksom på. När jag därermot skulle köra mitt återhämtningspass på 8 kilometer dagen efter så kände jag igen den känslan som kommer i slutet av ett marathon. Den känslan när det går segt utan att vara behagligt på något sätt. Jag vet att jag brukar säga att det går att hitta ljusglimtar i all löpning, men just igår gjorde jag det inte. .
Nå några timmar senare fanns inte de tunga löparbenen i mina tankar eftersom att det plötsligt kändes så lätt att strudsa fram i högklackat redo att möta kvällen med mycket trevligt sällskap. Då infann sig en känsla som jag inte haft egentligen sedan jag bodde i Lund. En känsla av att ha riktigt riktigt roligt och att våga släppa fram sitt riktiga jag igen som jag tappade någonstans efter vägen. Den Johanna som trivs så bra med att känna vinden mot kinden mil efter mig, som älskar att laga god färgrik mat med mycket smak och som älskar mysiga hemmakvällar på tu man hand eller med trevligt sällskap. Men som också älskar att Tjoa genom natten, klappa händerna i takt till musiken och att känna sig som världens sexigaste tjej på ett överfullt dansgolv. I vardagsrummet. =)
I kväll ska jag blicka ut mot fjärden och andas in den friska vårluften , busa med världens bästa Selma, städa i min lilla lägenhet och tänka på det där som just nu händer inom mig.
En revolution.
I morgon blir det morgonlöpning, backintervaller med ny musik. Följ med på färden!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar