Jag mötte en av mina gamla barndoms vänners mamma i eftermiddag på min promenad med Selma och vi pratade mycket om styrkan av hitta sig själv och att trivas med att vara själv. Hon hade efter många år förlorat sin själsfrände och sin man som olyckligt gått bort, och då påminns man om att livet är kort och att det gäller att ta vara på varenda sekund vi har tillsammans med de människor vi håller av. Tänk på alla de människor som år 2004 förlorade sina älskade i Tsunamin i Thailand.
Tänk på de som på ett ögonblick förlorat att de äger och har i den fruktansvärda katastrofen i Japan. Hur någonting håller oss människor i sin knutna näve och helt plötsligt en dag bestämmer sig för att släppa taget om några av oss. Varför? Finns det ett öde och vem har avgörandet i sin hand egentligen?
Jag har skrivit det förrut och jag skriver det igen. Plötsligt förändras saker och ting och man ser saker ur ett helt annat perspektiv. Det som lämnas kvar efter stormen är spillror av något som förhoppningsvis, i slutändan, när vinden mojnat, kan bli till någonting bra. Det gör ont att förlora men det gör också ont att älska utan att bli älskad tillbaka. Att springa i motvind är ingenting som jag ogillar utan tvärtom ser jag det som en extra chans att öka motståndet med min träning. Det gäller att hitta ljusglimtar i allt man gör. Att värna om det som betyder någonting för en och som finns där oavsett vad. Mitt liv går vidare och dagens träning skingrade tankarna och gav mig nya influenser. Jag hittade den andra andningen och den gav mig kraft utan att jag känner mig börbultad. Vinden var på min sida och den 800 meter långa backen var tung, den sög musten ur mig gång på gång, men jag fann också en snabb återhämtning som ett bevis på att det som känns tungt går att ändra på med lite träning och den känslan jag hade då jag kom hem igen var långt ifrån nedstämd, frågande eller oviss.
Ibland blir inte livet som vi tänkt oss.
Det blir vad vi gör det till..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar