Att vara duktig är att se saker på olika sätt.

Jag ställer ofta frågan till mig själv. Vad är egentligen att vara duktig? Är det att ha ett stimulerande arbete och att gå hem med en känsla av att man gjort varje dag till den bästa? Är det att överösas av bekräftelse om att jag gjort ett bra och mycket kompetent arbete för mig själv eller för någon annan. Är det att hinna väldigt mycket på kort tid eller är det att alltid visa sig stark oavsett om tårarna bränner bakom ögonlocken. Att vara duktig. Ett ord med en stor innebörd som kan uppfattas så annorlunda hos olika människor.
Människor säger ofta till mig att jag är duktig då jag är ute och springer. Jag blir lika förvånad varje gång men också glad över deras åsikt. Skulle jag vara duktig ? Att vara duktig för mig torde säkerligen egentligen vara att inte springa och att bara göra ingenting. Men så duktig är inte jag eftersom att träningen är min C vitamintablett, min energikälla och min bästa vän och någonting lika naturligt som att gå och hämta tidningen om morgonen för en annan. Och inte tusan känner de sig duktiga för det, eller?
Jag säger inte att jag inte är ambitiös. Jag är medveten om att jag har en disciplin som säkert skulle göra självaste Anna Anka avundsjuk och jag behöver för den skull inte ge upp alla godsaker och träna 4 timmar om dagen för att vara i toppform. men jag ser inte på mig själv som duktig. De gånger jag gör det så har det att göra med att jag lyckas prestera det jag velat innan dagen börjat och när jag inte blir bemött med kritik. Då känner jag mig duktig, men på vad egentligen? På att människor skall ge mig en klapp på axeln, ge mig en löneökning eller bara en applåd när jag kommer in i fikarummet eller klassrummet. På att männskor skall hänga utanför min dörr då jag kommer hem för att bemöta mig med fanor och banderoller eller på att tiden skall stoppas och jag för en endaste sekund skall inse att det kanske är just det jag är, Duktig.
Det jag egentligen borde göra, är att sätta mig ner en stund och bli sams med tiden och se tillbaka på de hinder jag övervunnit som jag aldrig innan trott att jag skulle besegra. Det jag gjort eller inte gjort och som jag för alltid kommer minnas med en kall kår längs efter ryggraden och ett lyckorus som inte då gick att beskriva i ord utan var tvunget att upplevas. Och som jag gjorde just för att jag bestämt mig för det och för att allting går bara man har lite jävlar anamma och en vilja av stål.
Duktig.
............Tja. Vid närmare eftertanke så är det kanske just det jag är.