Det är en solig och lite småkylig kväll i den norra delen av vårt land, men temperaturen är ändå skön jämförbart med de kalla dagar som Augusti bjudit på senaste dagarna som passerat. Allt är relativt och vi väljer själv hur vi skall värdera och uppskatta ett ögonblick. Det är något speciellt över denna kväll och magin ligger i luften. Jag har inte tränat på de senaste timmarna sedan mitt långpass tidigt i morse, så någon endorfinkick är det inte tu tal om. Ändå är jag upprymd och nästintill lite pirrig i kroppen. På ett bra sätt. I kväll är en kväll då mina blogginlägg inte handlar om träning i största allmänhet. Nej mina funderingar är ganska stillasittande just nu, eller i allafall min kropp trots att det spritter i den.
Jag andas sakta in den härliga friska luften som kvällen erbjuder. Norrbottensluften som jag alltid kommer att älska no matter what. Mitt hem, mina minnen och allt jag någonsin älskat och återvänt tillbaka till.
Jag har provat och jag har försökt och jag kommer tillbaka till samma sura konstaterande vareviga gång. Det jag vill göra finns kanske inte här bland barnfamiljer och hemkära Norrbottningar, som i största synnerhet verkar trivas med att ha ett arbete att gå till, till vilket pris som helst. En gång i tiden lämnade jag och jaaaa, jag kom tillbaka men mitt driv ligger inom mig och för varje dag som passerar går människor miste om dessa kunskaper för att denna utdöende plats kantas av (inte enbart) men mycket arbetslöshet och svunna möjligheter. Idag, i morgon och vem vet hur länge? Ändå älskar jag mitt Norrbotten, men jag kan inte leva här just nu!
Ska vi inte följa vårt hjärta och göra det vi brinner för? Vem är det som säger att vi skall vandra omkring i samma spår om den vägen endast kantas av snår och taggliknande buskar som aldrig inger den vackra vyn med alla möjligheter. Det finns en mening med det vi brinner för och det finns en röst inom mig som säger att jag borde ta chansen. Men frågan är om jag vågar?
Jag behöver en sandstrand med havet som granne där jag kan sitta på en mysig liten terass, andas in den ljumma luften, sluta mina ögon och väga alla de för och nackdelar som finns just nu! För mina vänner, det är otroligt svårt att lämna tryggheten, som egentligen inte är en trygghet utan en neråtgående spiral.
Det är en solig och lite småkylig kväll i den norra delen av vårt land, men temperaturen är ändå skön jämförbart med de kalla dagar som Augusti bjudit på senaste dagarna som passerat. Allt är relativt och vi väljer själv hur vi skall värdera och uppskatta ett ögonblick. Det är något speciellt över denna kväll och magin ligger i luften.
Det är nu det börjar!!!
Tåget går och det är endast jag som bestämmer om jag ska hoppa på eller invänta ett senare. Jag känner stressen sätta sitt grepp i mig och ångesten krypa in under mitt skinn. Tåget tar för lång tid och flyget går fortare. Frågetecknen hopar sig och tryggheten vill komma tillbaka. Jag ser mig omkring och konstaterar att tidtabellen blinkar till och löpsedeln visar upp en jämnbördig analys av det bästa transportmedlet. Jag inser då att det egentligen i grund och botten inte handlar om huruvida jag ska ta det där tutande tåget eller det snabba flygplanet. Det handlar istället om att jag inte är riktigt redo. Här och nu.
Plötsligt ser jag hur tidtabellen börjar lysa i sin allra klaraste färg som inte ens den mest blinda förbipasserande kan missa. Det går fler tåg. Jag andas ut. Jag har räddat mitt eget skinn för denna gång. I samma veva som tåget lämnar perrongen inser jag att jag gjorde fel. Men vet du vad det bästa av allt är?
Jag är på väg. Inte nu, men inom en snar framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar