Med tusen stjärnor är man aldrig ensam.

Det är en en stjärnklar natt och alla de tusen och åter tusen gnistrande stjärnor som täcker upp himlavalvet möter mitt ansikte då jag blickar upp, i hopp om att finna svaret som jag så länge sökt efter. Bara ett endaste tecken och en signal som kan få mig på andra tankar och veta att du ser mig. Att du finns med img även i den allra svartaste stunden då jag förlorat något jag hållit av. Något som jag älskat så som jag aldrig trodde jag skulle kunna älska.

Plötsligt inom loppet av en tiondels sekund så ser jag allting så klart. Ett ljussken kastas emot mig just i den stunden då jag tänker allra mest på dig och minns dig som du var i din ljusaste stund innan du på ett tragiskt och våldsamt sätt rycktes bort från mig.  Då vet jag att du är där, att du ser mig och att du inte lämnat mig rent själsligt.

Då sluter jag mina ögon hårt, ja så hårt att de tåras både av smärtan, men också av din energi som du precis gett mig och jag önskar. ...

 Det är också då jag inser att du lever vidare i allting. Du finns i gräset som fuktar mina fötter en sommar kväll. Du finns i de taggiga snåren som smärtar mina händer när jag söker efter blommor att smycka mitt hem med. Du finns i solen som steker mitt ansikte en dag som denna, och du finns i vinden som smeker ömt min kind och inbringar svalka i mitt liv. Men du finns också i stjärnorna där ovan för det har jag sett. Och jag såg det just i den stund då mitt liv var som mörkaste och  jag trodde att allt hopp hade lämnat mig.

På samma vis ska jag fortsätta leta efter tecken nu idag. För även om jag får vänta till jag kan blicka upp mot den stjärnklara himmelen så trorr jag på att hoppet är det sista som överger en.

Jag har älskat, men jag har kanske inte förlorat.
Helt.

Du är mitt allt.