Att tycka till är att ge sig själv en chans att utvecklas.

Jag är lärare och överallt i tidningar, på Internet och på vår kära dumburk kan man numera således ta del av det "lärarinferno" som sprids som en löpeld.
- Fler lärare kommer behövas.

-Läraryrket på frammarsch och lärarlegitimationen kommer få läraryrket att fullständigt explodera så att alla stackars utbildade lärare kan få en chans att komma till. Jag säger:
- Skitsnack, för jag tror INTE en endaste sekund på deras pladder.

Jag har gått den långa vägen och jag loooovar, att den har varit lång. Inte en dag för kort och inte en sekund för lätt, som många verkar tro. Med den långa vägen menar jag INTE att jag är fullärd och besitter de kunskaper som gör mig till en fulländad lärare. Nej, med den långa vägen menar jag istället att jag haft ett brant berg att bestiga för att komma till toppen och ta del av den allra fulaste utsikt som en människa kan tänkas erinra sig.

Men jag har också sett läraryrkets vackraste sida och glädjen i de många barn och ljuvliga ungdomar jag stött på under min korta arbetsbana hittils. Många av dem finns i mitt hjärta idag och i mina tankar här och nu. Många av dem kan få mig att le både utvändigt och inombords när de avfyrar världens leende då jag möter dem på stan och många av dem har gett så mycket av sig själva att de fått mig att se saker hos mig själv, som jag ALDRIG trodde jag hade. Det är dessa stunder, kreativiteten, och det faktum att ingen arbetsdag är den andre lik som gör att glöden får brinna lite. Den har inte slockat ännu men den gör det snart. Mycket snart.

Idag har jag varit på en arbetsintervju till ett arbete där jag såg möjligheter och som jag hoppas mycket på. Jag är nästan beredd att ge yrket en chans och låta lärarspecialisternas ord få växa, för att kanske en dag, inom en snar framtid, bli till verklighet. Inte bara för mig, utan för alla de arbetslösa lärare som varje vår och varje jul sägs upp i väntan på att kanske få fortsätta sin bana genom livet.

Jag är lärare. Men jag är också människa.