AjajajajajajajajAJJJJ

Irriterande skär det in i hela mitt börst vid varje andetag jag tar. Det skär som en kniv som är på gränsen till att vara för slö. Den skär djupt, men det gör det sakta och varsamt . Ett löppass en mil gick bra i ett tempo som inte gjorde att jag passerade min mållinje på under 45 minuter direkt, men tacksamt tar jag emot den vetskapen att jag kan springa. Det hade kunnat vara värre, som man så snällt och klokt alltid tillägger. Det hade kunnat vara en bruten tå, eller varför inte ett brutet ben eller någonting ännu mer förödande, men det känns som om denna åkomma har en tendens att besöka mig om våren några veckor innan min viktigaste tävling.
Jag suckar och suckar och skakar på huvudet av arghet och ilska. Det kommer inte att bli värre, ty det vet jag av erfarenhet. I morgon då jag vaknar är smärtan kanske inte irriterande utan vass som en nyslipad kniv som inte längre skär varsamt och försiktigt. Det jag pratar om är ett revben som fått sig en smäll. Åh nu har det hänt igen.
Den enda fråga jag ställer mig denna gång är hur länge det ska ta att läka. Jag minns ännu känslan av revbenet som orsakade en smärta så stor vid varje andetag jag tog när mitt hjärta slår fortare som det faktiskt gör var dag. Det som tog tre veckor att läka och som orsakades av en liuten bagatell av ett dumdristigt snedsteg som aldrig skulle hänt om jag inte tänkt med rövhålet. Ja nu har jag gjort det igen. Återigen använt min hjärnkapacitet på fel sätt, vid fel plats och vid en definitivt opassande tidpunkt.
Dock kan jag trösta med mig med att jag fått sålt mina löparskor som inte passade min fot och som nu förhoppningsvis kommer ge en annan människa mycket glädje. Själv ser jag fram emot morgondagen då jag ska få köpa mina Asics Gel GT 2160, som prytt mina fötter de senaste 5 åren. Som gett mig dämpning, stabilitet och ljuva minnen från ögonblick av glädje, men även av sorg som min löpning gett mig. Jag kommer aldrig att överge denna skomodell. Jag kommer aldrig att ta några risker igen. Kosta vad det kosta vill.
Det drar ihop sig för årets första tävling som kommer gå av stapeln i Lund. Den vackra staden där jag vandrat gata upp och gata ner i hela 6 långa år. Där jag träffade min första riktiga kärlek, men där jag också övergav den kärleken för en hemlängtan som format mig till den jag är. Jag kommer inte hem, för mitt hem är här, men en del av mig kommer dras som en magnet mot både Östravallgatan och Kulgränden bara för att få återuppleva små ögonblick av glädje. Av sorg och av Skåne. Jag ska ge allt jag har på denna tävling och jag ska andas in den härliga Skåneluften av varje millimeter och sekund av min dag som jag tar mig an om bara mitt förbannade revben låter mig få göra det..
Dålig timing, dålig timing, dålig timing.

Åh nej. Jag tycker verkligen inte synd om mig själv..................................