Jag blir aldrig någon ultralöpare

Jag hade gärna velat springa alla 8 intervaller under detta dygnet, men jag inser att det för min del inte är värt det. Det jag gjort idag är en bedrift nog och trots att jag surade ihop i morse efter den tredje intervallen,så känner och vet jag i mitt hjärta och i min kropp att 4 mil på snöunderlag på tre timmar och 37 min är bra. Riktigt bra.
Jag hade höga krav på mig själv men jag sänkte ribban och konsterar att jag blir nog ALDRIG någon Ultralöpare. 2 mil räcker gott och väl för mig och det är också denna distans som jag gör allra bäst tider på. Efter tre mil börjar skaderisken bli större och det gör ont i alla muskler. Man stelnar till och det är så lätt att trampa snett när man knappt orkar lyfta fötterna vid varje steg framåt. Huvudet fungerar inte riktigt, man blir trögtänkt, frusen och slutar svettas. Det går heller inte att äta eftersom matlusten försvinner av någon konstig anledning. Man äter, men det smakar inte gott. Känslan man har efter 4 mil är ungefär som den känslan man har dagen efter att ha druckit en flarra vin dagen . Men däremot så vet jag att det händer saker i kroppen.Positiva saker på längre sikt.
Jag började min resa kl 05.55 i morse och slutade min resa kl 15.53. I kväll ska jag fira med Maxmål och massa kärlek.

Mina tider och placering i tävlingsklassen Ultraintervaller den 13 Nov 2011.
http://www.jogg.se/ultraintervall