Reflektioner om Lidingöloppet och kommande mål

Gräsmattan är grön, grön, grön och frodig här jag står mitt ibland tiotusentals andra löparentusiatser denna stora dag som för alltid kommer att vara ihågkommen som en av de roligaste i mitt liv. Överallt står löparklädda, hurtiga människor, unga som gamla, beredda med sina puls klockor och hoppandes i takt till musiken eller sina egna lurar beredda att ge sig iväg i väntan på startskottet. Många är redan på väg och nu är det snart min tur. Adrenalinet pumpar i min kropp och just nu vill jag bara springa.. det spritter i benen och samtidigt kan jag inte låta bli att tänka för mig själv: att vad ojämnt underlaget ser ut och undra hur det skall gå med tån nu idag, tänk om jag får bryta, vad pinsamt, vad gör jag då?? Är jag en idiot som deltar?? Jag har bäddat in min tå bland kompresser och tejp och den värmer på bra där i mina nya löparskor. Musiken på plats, tröjan nerstoppad i byxan och luggen placerad bakom en hårklämma i turkost glitter (väldigt passande dagen till ära). Nu är jag här, ja nu är det dags, nu kör vi och så gör jag det. Startskottet smäller av och så är startgrupp 4 iväg.
Det går sakta, sakta och jag hinner hålla koll på vart jag sätter fötterna. I början är jag så där överdrivet rädd att trampa snett och det gör inte så mycket att alla trängs och vill komma förbi varandra. Sölkorv på sölkorv ställer upp sig som ett farthinder på en starkt trafikerad väg någonstans i Europa, men skillnaden är att här går det inte fort. Inte på långa vägar.
Backe upp och backe ner tar emot oss och efter 7 km kan jag börja springa i mitt eget tempo och känna att det värsta trängseln lägger sig. Människor börjar bli trötta och jag känner mig egen kropp bli bara starkare och starkare.
Terränglöpning, detta fruktade moment av mig som jag trott att jag inte har krafter att kunna bemästra och så går det så lätt, så lätt ja jag stannar inte i en enda backe utan jag känner hur återhämtningen börjar direkt backen planar ut sig och hur min puls och mitt starka hjärta går ner i puls och samlar krafter för nästa stigning. Svetten lackar i min panna, trots att det på en del ställen när solen börjar skymmas av mörka oroväckande moln, känns lite kyligt, eller precis så där som det ska göra när man är ute och springer och är precis rätt klädd i de rätta väderförhållandena. När allt bara stämmer och jag känner att jag är ett med löpningen utan att riskera att skada mig själv desto mer utan med omtanke för tår, risk att trampa snett och slå i någon sten eller gren som gömt sig där i leran som ligger och lurar på spåret.
Plötsligt har jag en mil kvar och en mil på Lidingöloppet känns som 2 kilometer på mina vanliga träningspass. Jag vet inte vad det är som gör att tiden går så fort och att dessa timmar som av många kan kännas som en fruktan och som också gjort det av mig själv i ett tidigare skede, nu bara känns så kul, så härligt och att mina ben som dagarna innan kändes så möra nu känns så pigga.
Med fyra kilometer kvar så kommer jag på mig själv med att börja springa fortare och många är de ryggar som jag lämnar bakom mig på min färd mot målet. Känslan av att jag vet att jag närmar mig målet får min mun att börja le och i farten plockar jag fram min mp3 spelare och sätter på den där låten som jag bara älskar. Den låten som jag skrattat till, gråtit till och bara varit till.. den ger mig ny energi och när vi kommer in till raksträckan mot mål som springer jag som jag aldrig gjort förr. Jag bryr mig inte om jag springer på en halvlerig gräsmatta med en tå som för 5 veckor sedan gått av vid en ofullkomligt förklaringslös situation. Det är den tån som burit mig fram idag och trots att jag inte kommer bland de främsta i denna världens största terränglopp så är jag en vinnare idag för jag har gjort det. Jag närmar mig mållinjen och jag ser de blå upphöjda mattorna som nu snart, snart kommer skicka iväg ett sms till min pappa som troget följt mig genom sms tjänsten på sin mobil. Nu kommer han att se att jag i mål, något som var helt omöjligt att föreställa sig för mig själv, för mina vänner, min familj och min ortoped för 5 veckor sedan. Jag har sprungit Lidingöloppet på en tid som är jämförbar med Stockholms marathon minus en mil. Det roliga var att jag kom i mål ungefär samtidigt som jag bröt min tå för exakt 5 veckor sedan. Idag har den hjälpt mig att komma runt. Idag är den frisk och levande igen.
Jag sträcker upp händerna i luften i takt med alla de många andra människorna som kämpat sig i mål och jag ler med hela kroppen, med hela min själv och jag känner en enorm stolthet att jag gjort det trots att jag ganska omgående inte kan låta bli att tänka på att med den kraften, uthålligheten och benstrykan jag hade idag så hade jag kunnat göra det så mycket bättre utan en bruten tå. Något startled fram så hade jag sprungit in på under 2.40 och det kommer vara mitt mål nästa år.
Den sköna tröttheten som infinner sig efter en tävling på någon timme är obeskrivlig och trots att benen värker, den känns i ländryggen och kroppen skriker efter mat 24 timmar om dygnet så är det en sådan känsla som man ska ta vara på ty man vet att när man känner så i sin kropp och sitt huvud då har man varit duktig. Tillsammans med andra Lidingökämpar så kan jag bara säga: Bra jobbat och på återseende.
http://resultat.lidingoloppet.se/2010/5-2.html

468

42058

Johanna Nilsson

Lule Kamraterna

02:50:03

Framtida stora mål: Skinkloppet, Dec 2010
Göteborgsvarvet 2011 (redan anmäld)
Stockholms marathon, eller Artic circle Marathon (har ej bestämt mig vilket)
Lidingöloppet 2011.